Solig ridtur mitt i vintermörkret

Mamma, jag och syster bestämde oss för att ta en lång promenad med hästarna idag. Det var otroligt fint väder! Kanske inte vad man önskar, såhär, knappt 24 timmar före julafton, men underbart ridväder. Marken var lagom frusen, vattenpölarna hade knak-is, solen var framme och det var lite kyligt i luften

Jättemysigt!

Mamma hade med kameran och det blev några riktigt härliga höst-bilder!

Vi tog den långa ridturen genom skogen Vi rider genom skogen en bra bit, sen kommer vi ut på den långa grusvägen som sträcker sig hela vägen till ”stan’, efter lite mer än en tredjedel svänger vi in på våran gräsväg som går samma sträcka ända hem.

I skogen var det helt tyst och allt som hördes var en fågel som lyftes och grenar som knäcktes när hästarna gick längs stigen. Skogen är typ idyllisk, stora träd med torra kvistar kantar en ganska bred skogsstig som delar sig på många olika ställen. Tyvärr inga terränghinder
Sen kommer vi till kalhygget där skogsarbetare har förstört våran ridväg, så nu måste vi rida i djupa traktorspår som snirklar sig fram istället för på den bekväma skogsstigen… Och eftersom Calle inte direkt är så stadig på foten (han snubblar bokstavligt talat på sin egen skugga ibland) så är det alltid en upplevelse ^^ Men vi måste alltid kolla benen tillbaka i stallet eftersom skogsarbetarna inte har gjort ett så bra jobb med röjningen efter sig direkt…
Och en till negativ sak – Just på detta kalhygget (det är inte alls stort) hade en älgmamma sitt revir. Och när dom rev skogen hade hon två ”älgbebisar” som var halvtama -.- Dom och deras nya ungar bor alltså fortfarande där, men eftersom det inte är mycket till skog har dom flyttat över till våran del. Jippie. Som tur är har jag aldrig mött någon till häst!

Sen, efter kalhygget kommer man ut på vägen som visas på bilden. Den går mellan åkerna och kalhygget. Det var väldigt fint ljus så vi stannade och tog lite kort ^^ Men mamma är inte så bra med kameran -.- Fast några söta bilder blev det!
Sen skuttade det ut två rådjur bara några meter framför oss, och fortsatte ut till mitten av åkern, skrämde upp en hel flock Kanadagäss och stannade där. Hästarna såg väldigt upprörda ut!

Sen, på vägen, tröttnade Calle på att skritta snällt! Han ville trava. Eller helst galoppera, och kanske bocka lite, vad som helst bara han inte var tvugnen att SKRITTA hem, idag igen!!
Haha
Men när Misty inte hängde på så nöjde han sig med att studsa lite på stället
Ibland har han en väldigt rolig skritt, det känns som om det går mera uppåt än framåt! Det är främst när han är pigg, eller tycker att någonting är olidligt tråkigt. Som skrittpromenader.
På gräsvägen hade han Definitivt fått nog! Så när vi skrittade förbi alla Kanadagäss som letade maskar på åkarna, och dom lyfte, skrikandes alla på samma gång tog han två ganska stora jämfotahopp och slängde med huvudet. Men åter igen fick han lugna sig och besviket ta en tugga gräs eftersom Misty inte ville hänga på.
Han kan inte göra någonting utan henne. Nej. Han kan inte ens komma in från hagen själv. Och att bli lämnad ENSAM i hagen, eller att hon kommer utom synhåll för honom – Det är katastrof. Fullständig katastrof

Separations-ångest kan man säga.

Hästarna och vi
Men jag skäms nästan för denhär bilden! Jag har just kommit på hur dålig hållning jag har. Både när jag sitter på en stol, eller i soffan, och när jag rider. Kanske främst när jag rider. Ryggen svankar och jag sitter typ som en hösäck. Och hälarna ska vi inte prata om, dom är Verkligen nertryckta…! Skönt då att lillasyrran inte heller är perfekt

Ridhus-måndag

Ryktade och var glad över täcket. Fast det täcker ju inte den eviga gräsfläcken på manken, den som alla skäckar och skimlar har. Den som aldrig tycks gå bort för än man duschar och schampoonerar in den. Först Då försvinner den. Tills nästa gång man släpper ut hästen i hagen och den får för sig att rulla sig.

Finns det någon som Inte vart med om den känslan? Man har ryktat eller duschat, och förr eller senare måste ju hästen ut i hegern. Och då händer det…
Olyckan.
Hästen rullar sig. Då ser det såhär ut:

  

Men det var i alla fall inte det jag skulle berätta om. Det var dagens ridning

Medans syrran blev klar klippte jag Callegubbens man lite grann. Klippte av den några centimeter av den. Den ser förfärlig ut nu, rpecis som pappsen påpekade! Men lugna, jag SKA rycka den också Men det tar så lång tid att rycka det kort också. Mycket lättare att rycka den tunn och klippa den kort.
Svansen blev också kortare, nästan en decimeter, vilket verkligen behövdes. På tal om det behöver den en verklig rykt också… Snart. Innan den börjar se ut som ett fågelbo. *Host*

Sen åkte vi iväg till ridhuset.

Vi har väldigt många ridhus i närheten där vi bor egentligen, men vi åker en liten bit till det ridhuset vi tränar i nu.
Vi har en herrgård på lagom kör-avstånd, med ett stort ridhus och så, men det var inte riktigt bra. Sen finns det Ridhus-rakan som vi kallar det. Det är en lång raksträcka längs stora vägen. Här finns sex ridhus, alla relativt nybyggda och stora. Men vi ville inte riktigt åka dit heller. Har en vän som bor på denhär Ridhusrakan och bara går fem minuter för att rida i det närmaste ridhuset. Men det är tydligen väldigt dyrt där.
Sen finns det ett till rdhus, väldigt nära oss, men där hade dom hundträningar för någon brukshundsklubb eller något flera gånger i veckan. Och vi kände att vi ville åka till ett ridhus och träna regelbundet flera gånger i veckan.
Så kom vi på detta ridhuset då. En kompis mamma hade hört lite om att dom nyinflyttade var väldigt duktiga hästmänniskor och vi hade passerat ridhusbygget många gånger på väg till den större staden.
Så vi hörde helt enkelt av oss, dom hade bra pris och verkade trevliga. Så det var bara att åka dit och kolla! Jag är väldigt glad att vi ringde Det är ett ganska stort ridhus, nybyggt, rymligt, fina hinder, trevligt underlag och trevliga ägare ^^. Dessutom förstår sig att ryttarna på detdär med regler på framhoppningsbanan.

Sen när vi precis suttit upp kom en tjej in på en väldigt söt ponny. Antagligen en Welsh Mountine (stavning…?). Den var som sagt jättesöt! Svart-brun med bläs och typisk Welsh. Men också typisk Welsh till humöret -.- Den hade en symaskinstrav – visserligen snabb, men små och trippande, lite hårda steg, istället för dom långa och svävande man eftersträvar i dressyren – och ville Absolut Inte galoppera. Men jag tyckte ändå att tjejen som red gjorde det väldigt bra!
Welsh M är ju verkligen busponnyer. Jag vet. Vi hade en vit lite pojke. Verkligen typisk, både fysiskt och psykiskt. Den var verkligen en ängel till utseendet. Jag menar – Titta bara på honom, kan någon motstå dom ögonen?
Den typiska huvudsformen och den vita hunden. Öronen som Alltid är riktade framåt, oavsett situationen och dom oskyldiga ögonen som berättar att vad som än hänt denna gången så är det fortfarande inte hans fel!

Men sen – När man ska sitta upp och kräva någonting av busarna.
Ska man någonsin göra något mera än att rida ut i skogen så får man väl räkna med motsättningar från dom, dom är ju inte direkt alltid änglar!

Våran Cello, på bilden intill, brukade vara ganska snäll mot lillasyster, men när jag skulle sitta upp och uppfostra honom, då ni! Det var ingen glad historia kan jag berätta. Eller – han tyckte säkert att det var jätteroligt.
Han brukade vända snett igenom och bocka och vara så Jävlig! Dom ricktiga knixen med bakbenen, ner med huvudet och full fart. Men tro det eller ej – jag brukade faktiskt sitta kvar. Jag fick min träning på Welsh.M-korsningen som var min första häst, Welsh.M-ponnyn som jag hjälpte till med att rida ett tag och denna Cello då. Men det var nära väldigt ofta. Och oftast hamnade jag fram på halsen och så låg ödet i hans händer. Eller hovar då. Bockade han några ytterligare gånger så var det ju bara så – jag åkte av. Men om han bestämde sig för att vara snäll så kunde jag klamra mig upp i sadeln igen.

Det var det om den söta rasen! Tillbaka till min ridning kanske…?

Jag tränade lite dressyr och Calle gick väldigt bra! Även om han säkert ville busa med den lilla hästen, hellre än att böja på nacken.
Men det gick ändå väldigt fint emellanåt. Han flyttade sig bra för skänkeln och gick på framåt. Sen att han inte går ärligt på tygeln är något att jobba på, det vet jag ^^.

Sen var Welshen klar. Syrran tyckte också hon var klar. Efter en halvtimme…! Jag sänkte några hinder lite och hoppade. Det gick dock inte så bra som dressyren. Pojken skulle absolut koncentrera sig på allt annat och när han är sån blir inte ett avsprång bra -.- Men jag fick över honom över både regnbågen och grinden i alla fall.

Sen travade jag av honom på lång tygel i fem minuter.
Det är ett väldigt bra tips, att trava några varv i snabb trav med helt lång tygel. Om man nu har en häst det går att lita på då! Men då får i alla fall hästen sträcka ut sig ordentligt, i både nacke och ben. Jag brukar alltid göra så, både före och efter ritten.

Så var det bara att packa in att, kläa på allt och ta av allt. Det är väl det ända negativa med att Åka till ridhuset. Transportskydd och täckeen ska på, bilen ska packas, hästarna ska lastas, allt måste vara med och så det tråkigaste av allt – Packa upp och komma hem. Det är så tråkigt att bära sadel, träns, väst, hjälm och täcken tillbaka in i stallet, hänga upp allt, göra rent allt….
Haha, okej, nu kasnek jag låter gnällig, men jag r en ganska lat person, och jag hatar att plovka undan. Det spelar ingen roll vad det handlar om