Presentera dig & din häst

Jag heter Anna Johanna Thistla då. Jag går ettan i gymnasie i Göteborg. JENSEN gymnasium på programet samhäll- beteendevetenskap (typ vanlig samhällskunskap fast jag läser fler psykologi- och filosofikurser) och det är jag väldigt nöjd med. Det passar mig bra och skolan skolan är himla trevlig på alla sätt. Jag bor i ett hus i den gigantiskt stora staden Alingsås och det tar ungefär en timme för mig att ta mig hemifrån och till skolan, mindre kul. My best friend och tvillingsyster (not) heter Johanna. Hon har en mycket söt ponny. Vi går i skolan ihop och jag vete satan vad jag skulle göra utan henne. Ha riktigt tråkigt, aaa. Jag brukar hänga med och fota henne och bebisen så ofta jag kan på tävlingar, då med min digitala systemkamera. Ingen superhightech modell, Nikon D60, men jag älskar honom. Objektiv på 18-55 mm & 55-200 mm har jag till. Fota är absolut en utav mina största hobbyer och jag har faktiskt sålt ett par bilder också. Ska ut på en massa tävlingar nu i sommar.

Mitt hästintresse är också stort (därav hästbloggen) och jag har en liten ponny som står i privatstallet på ARS. Catwalk, eller Cattis, är ett 7-årigt tyskt ridponnysto efter Brillant’s Boy. Hon har fått ett föl efter Top Nordpol och vi har haft henne i snart ett år. Gud, är det så länge? Jag rider inte själv längre, jag ska sätta igång till sommaren igen hade jag tänkt. Kanske redan på våren, för jag saknar det. Men skolan är vansinnig och jag orkar inte riktigt med hästar också. Så syrran rider henne.

Något som slår ridningen med hästlänger (haha) för mig, är att resa! Jag älskar att resa. Jag har varit i london två gånger och planerar att åka dit snart igen. Paris en gång, mallorca två gånger, Rhodos två gånger, Kreta… I’m gonna travel the world when someone gives me lots of money.

Och det var väl lite om oss
Är det något annat så fråga på!

Duktigt av mig att inte använda mig av några similar tycker jag. Lite seriösare så

Om du inte förstått detta ännu, så jag är jag en väldigt ironisk person och allt som jag skriver behöver ju inte tas på fullaste blodiga allvar ^^ Jag orkar inte med såna människor, skoja, herregud lixom.

Billigaste livsförsäkringen finns i hjälm och väst!

Jag kan inte riktigt förstå hur folk kan rida utan hjälm.
Själv har jag suttit upp på hästar några gånger och med en gång känt att något var fel – Jag har glömt hjälmen. Men jag skulle aldrig drömma om att fortsätta rida utan hjälm! Och definitivt skulle jag aldrig strunta i att ta på min hjälmen.
Jag menar Tänk om olyckan är framme, tänk om man ramlar av? Man vet ju aldrig, även om man inte Brukar ramla av, eller om man rider en snäll häst. Jag menar – Varför ta chansen?

Jag ska berätta om en gång när jag var med en kompis och kollade på en ridlektion som hon hade. Ridskolegrupp, sådär mellan-bra nivå med trevliga och söta hästar
Min kompis red en väldigt snäll ponny, en exmoore vid namn Fakir, som hon, innan ridlektionen förbannat för att han var lat
Jag kände dom 5 av dom andra 7 i gruppen också. 1 till av dom gick i min klass och dom andra i årskursen under, ytterligare en av dom kallade jag för min bästis ^^
I alla fall, det hör Inte dit!
Jag kände dom flesta hästarna där också, eftersom jag själv red i gruppen som var efter dom tjejerna. En grupp med äldre tjejer, nästan 3 år äldre än jag, men jag var ändå lika duktig som dom och bättre än några eftersom jag var den ända med egen häst. – Nu kom jag ifrån ämnet Igen -.
Dom hade precis börjat trava när ridlärarens man körde förbi med traktorn utanför ridhuset. Med Falki i täten sticker hästarna. Det var inte alls något allvarligt, med den glada Dapper var med i gruppen och när han börjar bocka så hängde dom andra på! 4 av 7 elever ramlade av. Kompisen som jag hade följt med ramlade ganska illa, hon hade bra reflexer och rullade in ihop sig till en boll, hamnade i ridhusväggen. Sen hoppade den snälla, men skrämda Falki över henne, men slog i hennes hjälm med bakbenet.
Efteråt visade hon hjälmen – den lilla knoppen på hjälmen var borta och själva hjälmen var lite sprucken. Men andra ord – Tur att hon hade hjälm. Hon red som sagt en väldigt lat häst, och ingen kunde ha trott att det skulle hända.

Och sen är det ju ridvästen.
Själv använder jag näst intill aldrig väst när jag rider eftersom jag tycker den är obekväm och ivägen. Men det är väl något som är upp till var och en att bestämma.

Jag använder bara västen när jag rider ensam, eller när jag hoppar och rider ut. Självklart också i terränghoppningar ^^ Jag tycker allt annat vore dumt, eftersom det är där man löper störst risk att skada sig, som både ryttare och häst.
Så det har jag alltid.
Däremot dressyr, som rids i paddocken känns onödigt. Nu känner jag visserligen att jag motsäger mig själv – Hjälm är nödvändigt för man vet aldrig när olyckan är framme, men att strunta i västen när man rider dressyr, det kan kvitta.
Men ärligt talat känner jag att jag skiter i om en häst råkar sparka mig i magen och träffa något inre organ, hellre det än att han sparkar mig i huvudet och jag får Men för livet liksom. Men – Såkalrt, jag tar min egen risk.
Men i alla fall tycker jag att det är otroligt obekvämt med västen när man ska utöva dressyr, i paddocken hemma, för tränaren eller på tävling.

Nu menar jag Såklart inte att västen är onödig. Nejnej ^^ Säkerhetsvästen är ett jättebra skydd och jag tycker alla borde använda den ^^ Dock säger jag att vissa borde bli ”förlåtna” för att dom inte gör det

Så tänk – Nästa gång du ramlar av – vilken tur det var att du hade hjälm på dig!

Solig ridtur mitt i vintermörkret

Mamma, jag och syster bestämde oss för att ta en lång promenad med hästarna idag. Det var otroligt fint väder! Kanske inte vad man önskar, såhär, knappt 24 timmar före julafton, men underbart ridväder. Marken var lagom frusen, vattenpölarna hade knak-is, solen var framme och det var lite kyligt i luften

Jättemysigt!

Mamma hade med kameran och det blev några riktigt härliga höst-bilder!

Vi tog den långa ridturen genom skogen Vi rider genom skogen en bra bit, sen kommer vi ut på den långa grusvägen som sträcker sig hela vägen till ”stan’, efter lite mer än en tredjedel svänger vi in på våran gräsväg som går samma sträcka ända hem.

I skogen var det helt tyst och allt som hördes var en fågel som lyftes och grenar som knäcktes när hästarna gick längs stigen. Skogen är typ idyllisk, stora träd med torra kvistar kantar en ganska bred skogsstig som delar sig på många olika ställen. Tyvärr inga terränghinder
Sen kommer vi till kalhygget där skogsarbetare har förstört våran ridväg, så nu måste vi rida i djupa traktorspår som snirklar sig fram istället för på den bekväma skogsstigen… Och eftersom Calle inte direkt är så stadig på foten (han snubblar bokstavligt talat på sin egen skugga ibland) så är det alltid en upplevelse ^^ Men vi måste alltid kolla benen tillbaka i stallet eftersom skogsarbetarna inte har gjort ett så bra jobb med röjningen efter sig direkt…
Och en till negativ sak – Just på detta kalhygget (det är inte alls stort) hade en älgmamma sitt revir. Och när dom rev skogen hade hon två ”älgbebisar” som var halvtama -.- Dom och deras nya ungar bor alltså fortfarande där, men eftersom det inte är mycket till skog har dom flyttat över till våran del. Jippie. Som tur är har jag aldrig mött någon till häst!

Sen, efter kalhygget kommer man ut på vägen som visas på bilden. Den går mellan åkerna och kalhygget. Det var väldigt fint ljus så vi stannade och tog lite kort ^^ Men mamma är inte så bra med kameran -.- Fast några söta bilder blev det!
Sen skuttade det ut två rådjur bara några meter framför oss, och fortsatte ut till mitten av åkern, skrämde upp en hel flock Kanadagäss och stannade där. Hästarna såg väldigt upprörda ut!

Sen, på vägen, tröttnade Calle på att skritta snällt! Han ville trava. Eller helst galoppera, och kanske bocka lite, vad som helst bara han inte var tvugnen att SKRITTA hem, idag igen!!
Haha
Men när Misty inte hängde på så nöjde han sig med att studsa lite på stället
Ibland har han en väldigt rolig skritt, det känns som om det går mera uppåt än framåt! Det är främst när han är pigg, eller tycker att någonting är olidligt tråkigt. Som skrittpromenader.
På gräsvägen hade han Definitivt fått nog! Så när vi skrittade förbi alla Kanadagäss som letade maskar på åkarna, och dom lyfte, skrikandes alla på samma gång tog han två ganska stora jämfotahopp och slängde med huvudet. Men åter igen fick han lugna sig och besviket ta en tugga gräs eftersom Misty inte ville hänga på.
Han kan inte göra någonting utan henne. Nej. Han kan inte ens komma in från hagen själv. Och att bli lämnad ENSAM i hagen, eller att hon kommer utom synhåll för honom – Det är katastrof. Fullständig katastrof

Separations-ångest kan man säga.

Hästarna och vi
Men jag skäms nästan för denhär bilden! Jag har just kommit på hur dålig hållning jag har. Både när jag sitter på en stol, eller i soffan, och när jag rider. Kanske främst när jag rider. Ryggen svankar och jag sitter typ som en hösäck. Och hälarna ska vi inte prata om, dom är Verkligen nertryckta…! Skönt då att lillasyrran inte heller är perfekt

Vilka ridlärare är bra för dig och din häst?

Det finns väldigt många tränare där ute i hästvärlden. Tuffa tränare, experttränare, dressyrtränare och hopptränare. Men det är väldigt svårt att hitta en tränare i närheten, som har tid när du har tid, som passar både dig och hästen och som gärna har ett ridhus med hindermaterial och bokstäver

Själv har jag haft ett par ridlärare nu på senare tiden.
En av dom känner vi väldigt väl, och hon är bra. Trevlig och gör lektionerna roliga med hjälp av övningar som både tränar muskler, ställning och böjjning, koncentration hos både häst och ryttare samt ständig fokusering. Hennes lektioner gillar jag Men det är ingen hög nivå på dom direkt, mera så att man får med sig övningar att öva på hemma, i paddocken och som man själv får bygga ut med hinder och koner. Jag känner att man måste komplettera hennes träningar med en annan tränare, en som har högre nivå och där man verkligen känner sina framsteg gång efter gång.  Men många tycker väl som jag, att flera tränare blir rörigt. En av dom säger ”gör så” i den situationen, medans en annan tycker att man ska göra på ett annat sätt i samma situation. Väldigt rörigt.

Sen hade jag en hopptränare för ett tag sedan, men jag slutade för den tränaren efter ett tag, inte för att hon var dålig, mest för att jag kände att Calle och jag behövde avancera ännumera än den gruppen tillät. Hon var väldigt bra, och funkade super på Calle och mig. Dessutom var det en perfekt nivå på hindrena för mig. Då. Sen slutade jag som sagt var, mest på grund av att gruppen jag red på inte var jämnåriga och hade mindre ponnisar.

Då bytte jag till en minst lika duktig tränare och en grupp med 2 vuxna ryttare och en tjej i min ålder. Där kom hindrena upp i betydligt mera höjd, kanske lite för högt tyckte jag. Men det tyckte inte Calle ;D Så vi hoppade ^^ Ända tills jag ramlade av och föll in i hindret och ramlade av på tävlingsplatsen helgen där på. Då bestämde vi oss för att lägga av med hoppningen för ett tag.

Sen började jag för lillasysters dressyrtränare, också en väldigt duktig tjej som själv tävlade dressyr aktivt Väldigt bra ^^

Som du ser har jag inte råkat ut för några ”dåliga” ridlärare. Jag har tyckt om dom flesta. Men å andra sidan är jag inte så värst kräsen ^^ Tjejer som jag känner har bara en ända ridlärare dom kan tänka sig rida för och passar inte ihop med någon annan tränare.
Sen finns det dom som tror att bara för att tränaren är en väldigt duktig tävlingsryttare, en sån som man hör en massa om och har hästar värda miljoner eller något, bara för det så är dom jättebra tränare och kommer leda en till succé! Men så måste det väl inte vara…? Dom kanske är väldigt dåliga på att lära ut sina kunskaper, även om dom själva rider väldigt bra.
Det viktigaste är ju trots allt att hitta en tränare som passar ihop med dig och hästen, som ligger på din nivå och som kan höjja dina kunskaper. En tränare som lär en något nytt varje gång. Och alla tränare passar inte alla ryttare.
Jag har diskuterat tränare en massa gånger med mina kompisar och kommit fram till att den tränaren som jag tycker är bra, kanske hon tycker är jättedålig! Och så är det ju.
Själv var jag med en kompis och kollade på hennes träning för något år sedan. Hon tränade för en äldre man (gubbe får man väl knappast säga…?) som verkligen värkade kunna sin sak. Men jag skulle aldrig ens gått in i ridhuset om han skulle tränat mig. Han sa åt min kompis att få fart på ”Hästjäveln” och en massa liknande. När hon var över hindret en gång skrek han ”Helvete vilket dåligt hopp!”. Och visst, det funkade för henne, eftersom hon är lite sån själv, men jag skulle inte blivit speciellt motiverad att hoppa över huve taget då.

Så det är olika ^^

Iskall Ridtur

Klockan halv två ungefär idag traskade jag ut i stallet för att mocka. Min pålle hade bajsat mycket idag -.- Och syrrans hade traskat runt i sin box så det tog ett litet tag att bli klar.
Sen hade vi fyra stallkatter som sprang runt benen på mig när jag sopade stallgången.

Hehe, alla katterna är såklart inte våra Vi har bara en innekatt. Det är grannens katter som springer hos oss också. Och äter av våran kattmat.

Så hämtade vi in hästarna jag och syrran. Min Calle ville Inte gå. Och sen var allt läskigt. Det blåser ju runt spöken, det vet väl alla, både hästar och hästmänniskor…?
Då är jag väldigt glad över att jag har en hingstkedja. Även om min häst inte är så vild direkt, så känns det skönt att den 148cm höga Dponnyn inte trampar lilla mig på tårna, och försöker springa över mig när en fågel flyger upp ur buskarna.
Hejja Hingstkedjan alltså. Köpte den på Hööks för inte så länge sedan. Tror det kostade 50kr eller nåt, inte dyrt alls i alla fall, och nu går min damphäst att leda.

Sedan ryktade vi. Syrrans häst är Galen i pepparkaka. Knäppt… Fast och andra sidan gillar hon Banan också :S

Så satt vi upp. Jag använder mig fortfarande av pall xD En såndär IKEApall, jättebillig, ljust trä med två trappsteg. Väldigt praktiska. Använder den när jag ska hänga upp täcket och sadla också! Har sett många som också använder dom. När jag tänker efter så finns dom nästan överallt, i nästan alla paddockar ju!

Vi red ner till grannens paddock idag. Hon har en väldigt stor och fin sandpaddock med härligt underlag och jordvall ut mot vägen. Fast inga staket… Och inga hindet i plast… Min dröm är att hon ska skaffa såna där Safety System. Dom är bäst!! Fast det tråkigaste är ju såklart att hon inte har något ridhus Det hade var vädigt skönt en höstdag som idag!
Det var egentligen perfekt ridväder. Lite halvmulet utan att vara mörkt. Lite sol då och då mellan molnen och varken varmt eller kallt i luften. Om det inte hade blåst som satan! Alltså, det var inte storm eller regn eller så, bara väldigt kall blåst. Riktigt sådär som man känner för att kura ihop sig under täcket och aldrig mera komma ut.
Man längtar inte alls efter att rida.
Men vad gör man! Man får väl rida sig varm, som pappa sa på skämt. Sen gick han in och drack kaffe!

Men Callen-min hade inga tankar på det där med ridning idag. Nejnej. Han gick vääääldigt långsamt på vägen ner och tyckte det mesta var läskigt. Grannens fjording, ladan, backen, skogen, en bil, en snökäpp, andra grannens två hästar och slutligen vattenpölen i grannens paddock.
Som ni säker förstår har min pojke lite koncentrations-svårigheter, och vi jobbar på detdär med vem som bestämmer och inte xD

Väl när vi skrittat fram gick han i snigelfart och knep åt med svansen och hela rumpan. Han frös!! Så vi tog syrrans ländtäcke och la på honom. Sen galopperade jag runtrunt i den stora paddocken till jag fick så mycket mjölksyra i benen, låren och vaderna att jag inte trodde jag skulle kunna gå på två veckor eller något! Då var han lite varmare, men han är en frusen häst, så han var tydligen inte nöjd.
Så det var bara att ge upp. Utan ländtäcket frös också syrrans häst, som dessutom är nyklippt, också väldigt mycket. Så vi travade i en kvart ungefär innan vi skrittade hem igen.

Då kommer den tredje grannens traktor. Jippie. Systers häst har en egen mening om det mesta, och särskilt traktorer. Men det var ingen fara – Grannen är van vid fjompiga hästar och traktorskräck, så han saktade in, lät oss trava in på en av-tagsväg, väntade tills syrran satt och körde lugnt förbi.
Syrrans häst tyckte visserligen det var farligt, ändå, men bara lite grann.

Sen fick dom den vanliga efter-ridningen-maten och Callen betedde sig som en levande istapp – klampade stelt in i stallet och ställde sig i sin box och skakade.
Han fick sin mat och två täcken. Ett fleece-täcke med hals som vi hittade på rea för 200spänn Och en fleece-filt, som egentligen är en inomhusfilt… Men den funkar jättebra i stallet Det är ett tips ^^ Soff-filtar kan användas till väldigt mycket.

Sen är det bara att gå in och klä av sig alla ridkläderna igen.

Ska nog gå ut nu och ge dom lite mera kvällsHÖ eftersom dom fick vara inne extra länge idag. Tyckte inte det var någon mening att släppa ut dom efter ridningen med tanke på att Calle frös och Misty antagligen skulle tycka mycket bättre om serverat HÖ än det korta gräset i hagen.