Så går snacket i hästvärlden…

Bilderna är inte några speciella motiv som handlar om ämnet jag skriver om.

Jag och en vän sitter i vagnen efter hennes söta shettisponny!

Min familj och jag åkte på bilutflykt förra helgen. I mer än två timmar satt vi i bilen. Och eftersom vi hade släpkärra efter så tog det ännu längre tid.
Vi skulle nämligen lämna tillbaka en vagn som vi hade fått låna av ett par hästägare när vi hade den lilla Welshen, Cello, som var inkörd. Och nu ville dom ha tillbaka den eftersom Cello är såld.

Vi stannade inte så länge där eftersom vi skulle hem igen, men en stund stannade vi och pratade.
Samtalsämnet blev såklart hästar. Vi kom in på dom nya bestämmerlserna vad gäller mätning på tävling. Tydligen ska man gå ut och mäta hästar på Regionala tävlingar.
Jag är ganska delad inom det området. Självklart ska inga hästar som är högre än vad passet säger, få tävla tillsammans med dom mindre ponnyerna. Det är väldigt orättvist för alla.
Samtidigt som det är väldigt snopet att ha köpt en bra häst för en massa pengar, och sedan få den uppmätt.  Den faller ju genast i värde, tyvärr. Kanske man borde säga att alla hästar som var födda före ett visst årtal skulle slippa bli mätta. Dom har ett pass och det passet gäller. Så kan dom bli hårdare vad gäller dom hästarna som är födda före det bestämda årtalet.

Calle och hans nya shettissällskap står i hagen och tänker.

Och på tal om det kom vi in på ämnet som jag tänkte prata om. Skitsnack. Det finns väldigt mycket i hästvärlden, om man tänker efter.
Det blir främst på tävlingar och det vanligaste är väl detta:

 

 

 

”Men! Kolla på den hästen va. Den kan ju omöjligt vara en Cponny. Det ser man ju på läng väg att det är en D.”
”Ja, suck, att man kan med att ställa upp i Cponnyernas tävlingar!”

Det är väldigt tråkigt. Varför kan vi hästmänniskor inte bara vara raka mot varandra? Går fram och fråga. ”Hör du, är din häst verkligen en Cponny? Det ser väldigt stor ut.” För då kan man ju svara att ”Nejdå, han har bara vita strumpor som gör att han ser hög ut.”
Så är det med våran häst. Jag menar, han är skäck och har fyra höga vita strumpor. Det gör att han ser Väldigt hög ut, med sin korta hals och rygg. Det är klart att folk blir lite misstänksamma mot honom och undrar om han är en D. Men JA, det är han!
Och det är väldigt jobbigt att höra det och veta att folk pratar bakom ryggen på en.

Så snälla hästmänniskor – Sluta med det! Det är bara fegt att viska för sig själv. Konfrontera och fråga folk istället Det blir mycket trevligare stämning.

Lilla Pärlan är nyfiken på mig

Blä, nu lät det som om jag predikade om något otroligt tråkigt! Jaja, förlåt Jag lägger upp två bilder till på Pärlan, Calles nya sällskap, som tröst. Shettisar gör väl alla glada
Kan också berätta att Pärlan trivs väldigt bra i sitt nya hem. Och Calle har kommit över sin rädsla och är nu ganska övertygad över att den lilla, svarta saken som bara befann sig i hans hage en dag (!!) faktiskt är en häst. Han är så söt min bebis <3
Och det gulligaste som finns är ju när fåniga storhästar får syn på sin första shettis ;D Och sedan, när lilla sällskapliga Pärlan skulle äta ur samma höhög som Calle höll han på att dö av chock. ÄTA UR SAMMA HÖG?! Det hade han aldrig varit med om förut, och han kunde omöjligt bestämma sig för om hon skulle bita honom, eller om han borde bita henne.

Pärlan står i hagen och tuggar. Calle står bakom mig, och puttar på min kamera!

Men han gillar henne ändå, och nu står dom alltid väldigt nära varandra!

Och en annan sak, min blogg har nu över 1000 besökare Jag är väldigt glad för det! Så tacktack.
Men ni måste ändå fortsätta och besöka Ännu mera.
Snart hoppas jag att bloggen flyttas till min hemsida som kommer, men det får vi se så småning om. Först ska jag koda färdigt och allt.

Tack för idag!!

Tävla och vinn!

Ja, hur är det med det där, egentligen?

Själv känner jag två tjejer som båda satsar stenhårt på sina tävlingar och sina träningar. En av dom tävlade GP-ponnyn i Skandinavium! Den andra har jag känt sen hon växt upp, och dom lägger ut väldigt mycket pengar för att kunna köpa hästar med bra kapacitet.
Båda tjejerna rider jättebra och jag skäms nästan när jag rider bredvid dom! Dom tävlar ofta och gör bra resultat. Dom har superhärliga hästar som verkligen har kapaciteten, som sagt.
Dom satsar Verkligen på sin hoppning och tävlar för att vinna. Dom rider varje dag efter skolan och lägger alla pengar och all ledig tid på att bli bättre. Dom tränar för dom bästa tränarna och dom Vill verkligen komma lång i sin ridnig.

Sen finns det dom som har en häst som rids en 4-5gånger i veckan, dom som är väldigt nöjda med att rida ut i skogen, på vägen och kanske träna då och då. Dom som ser ganska avspänt på ridningen och inte tycker att det är så viktigt, det där med att träna.
Eller så vill dom väldigt gärna bli väldigt duktiga – bara det att det är föräldrarna som inte hjälper till ordentliget. Dom skulle vara gladare om dottern spelat fotboll eller innebandy istället, eller kanske schak? Eller så har dom helt enkelt inte tid att köra.
Träffade en tjej en gång väldigt snabbt, en kompis, släktings kompis eller något sånt. Dom hade någon sorts sto-station, om man kan säga så. Tog emot hästar av en viss ras, stallade upp dom och betäckte dom. När alla ston fölat fram på sommaren hade familjen 150 hästar ibland! Fatta, 150hästar!!
Självklart hade denhär dottern fått en egen häst också. Men jag upplevde det som om hon tappat ”gnistan’, hon tyckte inte längre det var roligt med sin häst, eftersom han var ganska gammal, ridskolehäst och snart urvuxen. Men med 100 hästar på gården och två vuxna människor – vem har då tid att köra henne till några tävlingar? Och när hon dessutom inte har en häst som har sådan kapacitet så det räcker till att hoppa så mycket högre än 70-80 på tävling, då känns det ju inte motiverat för någon – vare sig föräldrarna eller dottern.
Dessutom måste dom ju få pengarna att räcka också till den övriga familjen. Dottern är inget ensambarn precis. Hon har många syskon och självklart vill dom också göra roliga saker, ha pengar och sporta på eftermiddagar och helger.

Kom jag ifrån ämnet nu kanske?

Vad jag ville ha fram var i alla fall att det finns dom som har häst, och ändå är väldigt nöjda med att inte tävla. Som gillar att rida ut i skogen, tyst för sig själv. Precis som min mamma berättat för mig att hon gjorde när hon var liten.

Själv hatar jag att rida ut ensam!
Jag tycker det är jättetråkigt, och om jag gör det är det för att det är för djupt i paddocken, eller för att få igång ordentlig galopp på hästen. Och då går det fort. Jag galopperar den mesta av tiden och skrittar bara över järnvägen i stort sätt.
Mitt mål med ridningen är inte att bli Bäst med stort B, jag tror aldrig att jag vart sådan, på något område. Mitt mål är snarare då att Alltid bli bättre. För mig är ridningen en hobby, och hästarna är mina underbara vänner. Sen gör träning och tävling detta ännu roligare!
Man kan säga att jag har ett system – Jag tränar i 1-3 veckor. Sen startar jag en eller två klasser. Sådär LC och LD har räckt för mig hittils. Jag ser hur det går och sedan, perioden mellan tävlingarna tränar jag på det som gick dåligast.
Det funkar jättebra. Nästa tävling ser jag då om jag och hästen har förbättrats.

Utan tävlingarna hade jag tyckt det hade vart väldigt tråkigt att rida, tror jag. Jag behöver liksom motivation i det jag gör, hela tiden. Pengar för att sluta äta godis och plugga på bra till prov till exempel.
Och då är tävlingarna väldigt bra.
Sen tycker jag väldigt bra om att träna också, för instruktör eftersom det inte passar min eller min hästs stil att sitta och själva komma på en lösning, känna hur det ska kännar och så.
Jag har tränat för ett antal olika tränare och tyckt några var bra, några ställde för höga krav, några hade inga krav alls, vissa hopptränare och andra mera dressyr. Just nu tränar jag inte sådär regelbundet för någon, vi försöker hålla varje helg… Nej, det kan vi ta i ett annat inlägg. Det var definitift inte min träning detta inlägget skulle handla om.

Kommentera gärna nu! Hur tävlar du? Tävlar du ofta, högt och svårt eller rider du bara hemma?