Hemma från Bjertorp

Vi har varit på Bjertorp hästklinik idag då Med Calle. Han fick sprutor med typ Cortison och Tuppkamm, så nu hoppas vi att han blir bättre! Och varför skriver jag såhär kort? Jo för att jag är helt ENORMT frustrerad. Värsta långa inlägget hade jag printat in och sen när jag skulla spara så kraschade hela sidan. Kul. Väldigt kul. Därför får ni bara veta det och inget mera.

Nu har jag kommit över mitt enorma hat emot datan och tänker försöka mig på ett försök att bli sams med den genom att printa in ett nytt långt inlägg om dagens händelser!

Alltså, jag mamma och syrran åkte ut till stallet klockan 8 i morses för att lasta Calle osv. Först behövde han en rejäl rykt, vilket är konstigt eftersom han badades igår – Med hjälp av stora mängder varmvatten, så underbart att ha spolspilta med varmvatten i stallet istället för att behöva hinka ut det! Och en hel flaska schampoo, om inte mera. Trots detta har han lyckats grisa ner sig över natten. Fast, nu när jag tänker efter är det väl inte ett dugg konstigt eftersom han faktiskt är halvt vit och står på en torvbädd. Men ändå. Fast som tur är, kunde torvet varit mycket värre. Jag, som är väldigt anti torv och andra underlag än kutterspån eftersom det är både rent, ljust, snyggt och lätt att mocka, trodde att torven skulle bli en katastrof. Ni vet, damm ända upp på väggarna och i taket, på händerna och kläderna och till och med i ögonen. Men det är inte så farligt, faktiskt. Calle blir smutsig och man hör hur ägarna till storhästarna svär lätt då deras skimmlar valt att ligga ner och sova den natten, men när man, som idag, har badat hästen kvällen innan, går det lätt att bara borsta bort det svarta dammet. Sen är han ren igen.
Nå, förutom benen då. *Host* Det ser ut som om Calle har gråa – Eller gröna ben, oavsett vad man gör för att försöka förhindra det. Nåja, benen blev i alla fall något sånär rena då vi ryktat ordentligt och mamma ledde ut honom till transporten. Att lasta gick hyfsat snabbt och helt smärtfritt. Utom möjligvis för Calle då som såg lätt förnärmad ut över att vi lurat in honom i transporten nu igen xD

Men trots att det tog lite tid får man tänka ifrån den ljusa sidan! Vi har varit med om gånger då den dumma kossan slitit sig och lekt rövare på åkern istället för att gå in i transporten frivilligt. Samma dag som han dessutom hade sönder inte mindre än tre par transportskydd och efter det är man inte särskilt glad över hästen. Så, jag är glad att det gick bra idag, även om många andra hästägare skulle kolla snett på honom och säga; ”Bra?” ”Gick det där BRA?” Bara för att deras hästar är hjärndöda och går in i transporten utan att tveka.

När vi hade åkt och åkt och åkt tills det kändes som om man skulle somna kom vi fram till anläggningen, ungefär klockan 10 på förmiddagen då vi hade tid. Kliniken var inte som jag hade tänkt mig. Jag har ju enbart sätt skara, men det var ju tur att vi inte åkte dit. Men tanke på vad som hände förra gången jag var där – Vi avlivade min första egna ponny, Chacha i kolik. Så nejtack, dit hade jag Inte velat åka med Calle. Men i alla fall, Bjertorp då. Först åkte vi långt ute i ingen stans ungefär, sen började hästhagar forma sig på båda sidor om vägen och snart kom vi in i ett område med ganska mycket träd – Såg mest ut som om man fällt skog för att göra plats för lokalerna och låtit träden runt omkring växa kvar. Men det var fint, alltså. En liten byggnad som nästan liknade en idrottshall eller ett stort garage från utsidan var vetrinärkliniken. Och när vi gick in blev jag chockad xD Jag vet som sagt inte vad jag förväntat mig, men det var i alla fall inte ett litet stall med tre boxar, en veterinär och en assistent. Mysigt. Men litet xD

Calle och jag!

Först fick vi vänta en stund eftersom ett travsto var före oss. Det var kul att se när de gjorde böjprov på henne och OJ va halt hon var. Det såg till och med jag ^^ Vi råkade dessutom höra att detta stoet var värt 400.000 kronor. 4 hundra tusen! För en halt travare som inte ens var vidare söt :O Skämt åsido.
Så blev det Calles tur. Mamma frågade om jag ville springa med honom och jag i min tur frågade om hon var dum. Det är sju jobbit att springa fram och tillbaka med hästen, det fattar väl alla? Så nejtack. Mamma, Calles skötare och syrran, som korkat nog änmälde sig frivilligt, fick göra det tråkiga jobbet medans jag kollade på ^^ Efter att ha böjt i alla ben och leder samt longerat honom kunde veterinären konstatera att höger bakben och vänster framben var inflammerade, eller det var i alla fall där felet låg. Så hon bedövade de kotlederna och lät honom vila medans hon tog hand om två andra hästar. Travare båda två.
Och sen fick Calle böja på benen igen. Då var det helt sjukt hur halt han var på höger fram och vänster bak – De benen som vi inte hade sprutat. Och det fick vetrinären att tro att han var inflammerad även där. Kul. Så underbart kul var det verkligen.
Så det blev till att spruta alla kotlederna på honom. Och nu vilar han i tre veckor, därefter ska vi på återbesök och se om han behöver en sprutning till eller om han är frisk. Vi får hoppas på det senare såklart! Det är ju en väldigt vanlig behandling, inflammerade och eller överansträngda leder som sprutas med tuppkam och cortison. På tal om det – syrran undrade vad tuppkam var och varför det hette så, så när vi kom hem slog mamma upp det!

Hyaluronsyra är konstgjord ledvätska, oftast kallad tuppkam (Hyonate vet. Hylartil vet. t ex) för att substansen från början togs ur just tuppkammar. Numera framställs hyaluronsyra även syntetiskt. Borttransporten av HS är snabb, men effekten kvarstår i ledkapselns membran. HS har anti-inflammatoriska effekter, smörjer och stimulerar den egna produktionen.
Vid kraftiga inflammationer ses bäst effekt om HS kompletteras med t ex kortison.

Haha, det är ganska sjukt ändå, en tupp xD Menmen, bara det hjälper så kunde det lika gärna vara skalbaggsblod ^^

~ OCH GLÖM INTE ATT RÖSTA PÅ MIN STÖVEL! ~
För gör ni det blir jag inte glad >.< Det tar bara tre sekunder att klicka på länken och rösta och om mina i snitt 40 besökare/dag röstade skulle jag ju vinna xD

Tema – Göteborg Horse Show

GÖTEBORG HORSE SHOW

Hejsan – Det var länge sedan ^^ Jo, jag vet att jag är väldigt dålig på att uppdatera bloggen… Menmen. Nu skriver jag i alla fall
Temat ska bli Gbg Horse Show som avslutades i söndags. Självklart var jag där, tillsammans med en massa andra människor.

Ända sedan jag kommer ihåg har mamma tagit med mig till Göteborg under påskhelgen, eller som nu på senare tid i Februari. Vissa gånger har vi bara köpt mässbiljetter och åkt dit på fredagarna eller så, när det inte är så mycket folk.
Och andra gånger showbiljetter också. Då brukar vi alltid gå på lördagen – Det är ju roligast! Med GP-ponnyn och gymkanafinalen.

Det är mina favoriter – GP-ponnyn och Gymkanan. Och så körningen. Då blev jag väldigt upprörd när en kompis berättade för mig att Gymkanan betraktades som pausunderhållning.

Hallå? Det är ju korkat. Ryttre från 3 länder reser till Göteborg och tävlar. Hur kan det räknas som pausunderhållning? Det är ju en tävling! Pausunderhållning är ju agillityn, om något. Inte Gymkanan. Suck.

Men GP-ponnyn är ju i alla fall uppskattad, och det är roligt! I år var det dessutom ryttare i lagom storlek för sina hästar. Inte 16-åriga tjejer som tävlar sin Cponny för att den ska få meriter och öka i säljvärde, utan tjejer i 10-12 års-åldern som har tid kvar tillsammans med ponnyn. Dessutom var det bara en ponny som hade varit mec förut, och den vinnande ryttaren red ju trots allt på en ponny som hennes kompis hade lånat henne. Det är skickligt.

Mässan är ju också ett måste. Jag och en kompis var där under hela fredagen. Från 11 till 5 eller så. Det var väldigt roligt! Självklart shoppade vi upp alla pengar vi hade med oss. Under väldigt kort tid. Men det är väl så det ska vara?

Snygga blommor!

Vi köpte varsitt schabrak med snygga, klassiska paspoaler och broderad text. Jag valde att skriva Anna på ena sidan och Calypso på den andra. Min kompis gjorde samma sak, fast sitt namn, och sin ponnys namn. Det blev skitsnyggt! Sedan köpte vi luvor. Jag älskar luvor. Vi hittade, som tur var, luvor i exakt samma mönster som schabraken.
Det gick på typ 700kr allt som allt ^^ Tyvärr har jag inga bilder eftersom vi la undan sakerna med en gång. Det ska sparas till första tävlingen nämligen!

Så går snacket i hästvärlden…

Bilderna är inte några speciella motiv som handlar om ämnet jag skriver om.

Jag och en vän sitter i vagnen efter hennes söta shettisponny!

Min familj och jag åkte på bilutflykt förra helgen. I mer än två timmar satt vi i bilen. Och eftersom vi hade släpkärra efter så tog det ännu längre tid.
Vi skulle nämligen lämna tillbaka en vagn som vi hade fått låna av ett par hästägare när vi hade den lilla Welshen, Cello, som var inkörd. Och nu ville dom ha tillbaka den eftersom Cello är såld.

Vi stannade inte så länge där eftersom vi skulle hem igen, men en stund stannade vi och pratade.
Samtalsämnet blev såklart hästar. Vi kom in på dom nya bestämmerlserna vad gäller mätning på tävling. Tydligen ska man gå ut och mäta hästar på Regionala tävlingar.
Jag är ganska delad inom det området. Självklart ska inga hästar som är högre än vad passet säger, få tävla tillsammans med dom mindre ponnyerna. Det är väldigt orättvist för alla.
Samtidigt som det är väldigt snopet att ha köpt en bra häst för en massa pengar, och sedan få den uppmätt.  Den faller ju genast i värde, tyvärr. Kanske man borde säga att alla hästar som var födda före ett visst årtal skulle slippa bli mätta. Dom har ett pass och det passet gäller. Så kan dom bli hårdare vad gäller dom hästarna som är födda före det bestämda årtalet.

Calle och hans nya shettissällskap står i hagen och tänker.

Och på tal om det kom vi in på ämnet som jag tänkte prata om. Skitsnack. Det finns väldigt mycket i hästvärlden, om man tänker efter.
Det blir främst på tävlingar och det vanligaste är väl detta:

 

 

 

”Men! Kolla på den hästen va. Den kan ju omöjligt vara en Cponny. Det ser man ju på läng väg att det är en D.”
”Ja, suck, att man kan med att ställa upp i Cponnyernas tävlingar!”

Det är väldigt tråkigt. Varför kan vi hästmänniskor inte bara vara raka mot varandra? Går fram och fråga. ”Hör du, är din häst verkligen en Cponny? Det ser väldigt stor ut.” För då kan man ju svara att ”Nejdå, han har bara vita strumpor som gör att han ser hög ut.”
Så är det med våran häst. Jag menar, han är skäck och har fyra höga vita strumpor. Det gör att han ser Väldigt hög ut, med sin korta hals och rygg. Det är klart att folk blir lite misstänksamma mot honom och undrar om han är en D. Men JA, det är han!
Och det är väldigt jobbigt att höra det och veta att folk pratar bakom ryggen på en.

Så snälla hästmänniskor – Sluta med det! Det är bara fegt att viska för sig själv. Konfrontera och fråga folk istället Det blir mycket trevligare stämning.

Lilla Pärlan är nyfiken på mig

Blä, nu lät det som om jag predikade om något otroligt tråkigt! Jaja, förlåt Jag lägger upp två bilder till på Pärlan, Calles nya sällskap, som tröst. Shettisar gör väl alla glada
Kan också berätta att Pärlan trivs väldigt bra i sitt nya hem. Och Calle har kommit över sin rädsla och är nu ganska övertygad över att den lilla, svarta saken som bara befann sig i hans hage en dag (!!) faktiskt är en häst. Han är så söt min bebis <3
Och det gulligaste som finns är ju när fåniga storhästar får syn på sin första shettis ;D Och sedan, när lilla sällskapliga Pärlan skulle äta ur samma höhög som Calle höll han på att dö av chock. ÄTA UR SAMMA HÖG?! Det hade han aldrig varit med om förut, och han kunde omöjligt bestämma sig för om hon skulle bita honom, eller om han borde bita henne.

Pärlan står i hagen och tuggar. Calle står bakom mig, och puttar på min kamera!

Men han gillar henne ändå, och nu står dom alltid väldigt nära varandra!

Och en annan sak, min blogg har nu över 1000 besökare Jag är väldigt glad för det! Så tacktack.
Men ni måste ändå fortsätta och besöka Ännu mera.
Snart hoppas jag att bloggen flyttas till min hemsida som kommer, men det får vi se så småning om. Först ska jag koda färdigt och allt.

Tack för idag!!

Vilka ridlärare är bra för dig och din häst?

Det finns väldigt många tränare där ute i hästvärlden. Tuffa tränare, experttränare, dressyrtränare och hopptränare. Men det är väldigt svårt att hitta en tränare i närheten, som har tid när du har tid, som passar både dig och hästen och som gärna har ett ridhus med hindermaterial och bokstäver

Själv har jag haft ett par ridlärare nu på senare tiden.
En av dom känner vi väldigt väl, och hon är bra. Trevlig och gör lektionerna roliga med hjälp av övningar som både tränar muskler, ställning och böjjning, koncentration hos både häst och ryttare samt ständig fokusering. Hennes lektioner gillar jag Men det är ingen hög nivå på dom direkt, mera så att man får med sig övningar att öva på hemma, i paddocken och som man själv får bygga ut med hinder och koner. Jag känner att man måste komplettera hennes träningar med en annan tränare, en som har högre nivå och där man verkligen känner sina framsteg gång efter gång.  Men många tycker väl som jag, att flera tränare blir rörigt. En av dom säger ”gör så” i den situationen, medans en annan tycker att man ska göra på ett annat sätt i samma situation. Väldigt rörigt.

Sen hade jag en hopptränare för ett tag sedan, men jag slutade för den tränaren efter ett tag, inte för att hon var dålig, mest för att jag kände att Calle och jag behövde avancera ännumera än den gruppen tillät. Hon var väldigt bra, och funkade super på Calle och mig. Dessutom var det en perfekt nivå på hindrena för mig. Då. Sen slutade jag som sagt var, mest på grund av att gruppen jag red på inte var jämnåriga och hade mindre ponnisar.

Då bytte jag till en minst lika duktig tränare och en grupp med 2 vuxna ryttare och en tjej i min ålder. Där kom hindrena upp i betydligt mera höjd, kanske lite för högt tyckte jag. Men det tyckte inte Calle ;D Så vi hoppade ^^ Ända tills jag ramlade av och föll in i hindret och ramlade av på tävlingsplatsen helgen där på. Då bestämde vi oss för att lägga av med hoppningen för ett tag.

Sen började jag för lillasysters dressyrtränare, också en väldigt duktig tjej som själv tävlade dressyr aktivt Väldigt bra ^^

Som du ser har jag inte råkat ut för några ”dåliga” ridlärare. Jag har tyckt om dom flesta. Men å andra sidan är jag inte så värst kräsen ^^ Tjejer som jag känner har bara en ända ridlärare dom kan tänka sig rida för och passar inte ihop med någon annan tränare.
Sen finns det dom som tror att bara för att tränaren är en väldigt duktig tävlingsryttare, en sån som man hör en massa om och har hästar värda miljoner eller något, bara för det så är dom jättebra tränare och kommer leda en till succé! Men så måste det väl inte vara…? Dom kanske är väldigt dåliga på att lära ut sina kunskaper, även om dom själva rider väldigt bra.
Det viktigaste är ju trots allt att hitta en tränare som passar ihop med dig och hästen, som ligger på din nivå och som kan höjja dina kunskaper. En tränare som lär en något nytt varje gång. Och alla tränare passar inte alla ryttare.
Jag har diskuterat tränare en massa gånger med mina kompisar och kommit fram till att den tränaren som jag tycker är bra, kanske hon tycker är jättedålig! Och så är det ju.
Själv var jag med en kompis och kollade på hennes träning för något år sedan. Hon tränade för en äldre man (gubbe får man väl knappast säga…?) som verkligen värkade kunna sin sak. Men jag skulle aldrig ens gått in i ridhuset om han skulle tränat mig. Han sa åt min kompis att få fart på ”Hästjäveln” och en massa liknande. När hon var över hindret en gång skrek han ”Helvete vilket dåligt hopp!”. Och visst, det funkade för henne, eftersom hon är lite sån själv, men jag skulle inte blivit speciellt motiverad att hoppa över huve taget då.

Så det är olika ^^

Kan du rida fram på en tävlingsplats?

Det är frågan. Många kan inte det. Dom vet inte vilka regler som gäller, dom är arroganta, dom tar upp mycket plats, dom rider ner folk och framför allt – dom tror att alla kommer flytta sig när dom galopperar fram i full fart.

Jag hatar såna ungar!

Har hänt en gång att jag bokstavligt talat ridit in i ett ekipage.
Det var ganska länge sen, visst, säkert mer än ett halvår. Men ändå. Det var en tjej i min ålder på en vit, väldigt snabb, ganska grov D-ponny, kanske arabkorsning eftersom det hade arabhuvudet, men absolut inte den smäckerheten som kännetecknar araberna.
Det var en ganska stor framridningsbana med väldigt bra underlag och förvånansvärt fina hinder. På dom flesta tävlingar jag har varit på är det oftast ett räcka, en oxer och ett litet skutt (den uppställningen är det ju visserligen på alla banor) med bommar som är i stort behov av om-målning. Dom är fula och ofta ganska rangliga. Visst förstår man att man använder regnbågarna, vattenmattorna och platshindrena uppe på banan, men hallå…? Lite får man väl anstränga sig i alla fall.

Jaja, nu kom jag bort från ämnet helt igen. Men det är jag bra på, så du får helt enkelt vänja dig!

I alla fall var det som sagt en stor och fin paddock med så gott om utrymme på långsidorna mellan hindrena att nästan tre hästar skulle kunna mötas där utan att krocka. Men längst bort i ena hörnet fanns en väldigt stor vattenpöl eftersom det hade regnat en del på kvällen innnan och på morgonen. Men man kunde rida både innanför och utanför. Problemet var att bara en häst fick plats utanför, närmast staketet.
Och den hästen borde varit min. Eftersom man alltid håller höger och jag red i vänster varv.

Jag hade iaktagit denhär tjejen lite innan, precis som jag alltid kollar på alla hästar inne på banan innan jag rider in. mest för att jag tycker det är bra att kolla av läget – Vilka hästar är sura och hotar att sparka? Vilka är hispiga och vilka är ångvältar? Vilka ryttare hoppar mest och vilka två startar innan mig? ”Kolla läget liksom”
Jag hade någonstans långt bak neterat att denhär vita hästen var rädd för vatten. Ryttaren hade den att gå genom pölen flera gånger i skritt. Vilket till slut gick nästan bra.

Så kom vi och möttes. Jag i vänster varv håller såklart intill staketet vid vattenpölen. Men det gör hon också!! Jag är koncentrerad på min egen häst och tittar inte upp för än i hörnet. Såklart tar jag för givet att hon och övriga ryttare ska rida på insidan av vattnet.
Men det slutar med att på rider på varandra, varpå jag säger väldigt högt: ”Men vad gör du?! Håll till höger!” och hon svarar något i stil med: ”Det var Du som red på MIG!”

Så fånigt att det nästar blir komiskt!
Jag hatar verkligen såna människor.

Eller den gången jag klar och tydligt hade skrikit: ”HOPPNING RÄCKE” och rider i en ganska vid båge för att komma rakt på räcket så jag får tid att samla ihop Callegubben, som denna dagen bestämt sig för att ett eller två bocksprång, bara små, och väldigt oskyldiga visserligen, både före och efter hindrena var lite roligt! Suck.
Men så kommer det en tjej på en knäpp svart storhäst och rider in rakt framför mig när jag är sådär två-tre språng innan hindret och hoppar! Men hennes jävla hästkräk tvärvägrar, Calle måste också tvärbromsa. Jag som är oförberedd får en ordetlig smäll på näsan, trots att vi hade martingalen på.

Och så dom som inte har uppfattat dendär reglen om snabbast får spåret!
Dom skrittar i halvlunk på spåret så dom som travar/galopperar måste rida om dom hela tiden. Det är väldigt jobbit.

• Höger-reglen. Oavsätt vad som händer ska man hålla till höger när man möts.
• Hoppning-rop. Håll dig ur vägen när någon ropat hoppning. Både framför, bakom och åt sidan för hindret som hoppas måste vara fria.
• Snabbast på spåret. Skrittar gör man innanför spåret. Den som är snabbast ska inte behöva rida om hela tiden.

Och sen är det alla otroligt störande vuxna. Ponnymammor som skriker HOPPNING åt sina ungar, fast ungen inte fattar något och bara skiter i dendär HOPPNING:en.
Och dom som bara glatt och obekymrat går och höjjer upp hindrena ett par decimeter. Jag menar, det är väl okej om man frågar dom övriga om dom har hoppat klart på den höjden, men inte bara sådär!

På en framhoppningsbana måste man vara social, prata och skrika. Det går inte att viska så hästen intill hör eller så. Man får skrika högt, och vill man något måste man se till att Alla hör vad som sägs.

Lärt dig något? Har du något att tillägga? Kommentera!