Dålig uppdatering!

Förlåt för den dåliga uppdateringen. Men det har typ inte hänt något den senaste veckan! Calle fick vaccinationen för hästinfluensa i måndags och jag har ridit och longerat honom ett par gånger sedan jag skrev sist. Och hittils i år – Inget brutet

Men idag, om bara en halvtimme, drar jag till stallet och rider privatlektion ^^ Så jag skriver sen.

Inga träningar – ännu!

Klubben är bra på detdär med träningar, läger och andra lov-aktiviteter och just nu är mamma och syrran på väg till dressyrkurs! Det känns tråkigt att jag inte åker istället för den irriterande lilla ungen, men jag är inte i tillräcklig form för att orka rida Calle ordentligt eller lyssna på en ridlärare i en hel timme.

Och att följa med?

No way!

Jag hatar som sagt att titta på ridlektioner, vad ska jag göra där liksom? Kolla på och irritera mig på andras fel eller mocka? Nej, jag väntar tills nästa gång något kommer upp.

Imon ska jag och en kompis till borås – Och självklart till My One :)

Ridskoleelev! Jag?

Mamma kom hem idag efter att ha varit i stallet och tagit in Calle som brukar få vara ledig på onsdagar. Skönt med tanke på det otroligt hemska vädret som har varit idag. Så äckligt mycket regn att man blir våt bara genom att öppna ett fönster! Varför man nu skulle få för sig att öppna ett fönster när det är typ minus 20 grader ute, men.

I alla fall, mamma sa att tränaren som jag har velat träna för ett tag, chefen på ridskolan, inte ville ta emot privatlektioner och var fullbokad på alla grupper. Men hon rekommenderade en kollega. Jag är lite tveksam eftersom jag känner den förstnämnda mest och vet de som tycker att hon är bra, medans jag inte vet någonting om nummer två. Förutom att mitt första intryck av henne inte är speciellt bra. Men, jag ska testa i alla fall!

Träning behöver jag även om jag är fördomsfull och 1) inte vill rida i en lektionsgrupp och 2) mycket hellre vill rida för en privat dressyrinstruktör.
Så jag ska bara tänka bort allt sånt, jag är ingen bortskämd snobb liksom. Även om det känns så ibland

Men nu blir det alltså en ridlektion på ARS nästa tisdag! På prov. Se om Calle kan sköta sig i en stor grupp eller om det blir panik av alltihop!

Måndag: Eller inte , för nu visade det sig att mamma inte har fått tag på instruktören, som vi anar är sjuk ändå eftersom hon inte hade några lektioner i söndags när vi letade efter henne. Men mamma har lovat att försöka ringa när klubben har kontorstid, vilket är en timma mitt på dagen och det brukar ändå inte vara någon där just då!
Men jag hoppas att hon får tag på någon så att jag i alla fall får rida nästa söndag.

Dessutom ska jag inte tävla dressyr den 5 december!

Calles öga!

Calle i hagen!

"Vad gör du?"

Hemma från Hästprataren!

Nu sitter jag här i myskläder och regnkrulligt hår. Musiken är på skruvad på hög volym och resten av familjen håller på med sitt. Katten har fullt upp med att lukta på mina svettiga hästkläder och undra vart jag har varit. Callebebisen äter sitt hö i stallet, nöjd med att vara hemma efter denna spännande, om än något konstiga, utflykt på 2 nätter och 3 dagar!

Fredag Eftermiddag
Hela fredag eftermiddag gick åt till att fixa och ordna i stallet, packa alla Calles och mina egna saker, lasta hästen och kolla så att allt verkligen var med tre gånger om. Repetera i huvudet, packa upp, packa ner, kolla i sadelkammaren, räkna upp för mamma och byta ordning på alla sakerna i bakluckan på den inte direkt nya volvon. En sadelkammare i transporten? Nej, det har vi tyvärr inte på våran gamla kärra, men ja tack – En splitter ny med detta tillbehör skulle jag inte säga nej till alls!
Jag var inte lite nervös alls, nej verkligen inte. Jag sprang inte omkring på hela anläggningen och undrade vart jag hade lagt saker som min mobiltelefon, som självklart låg i fickan. (Ironi – Jag var väldigt nervös!)
Så var vi till slut redo och efter en lång stund av bråkande med min korkade häst var även han klar och lastad. Jag kan inte beskriva mina känslor för honom då han hoppade omkring i leran på stallplanen och fullständigt vägrade att ens närma sig tranpsorten. Inte ett spår utav rädsla syntes i hans ögon eller kroppspråk då han backade i 120 knyck mot hagarna och de andra hästarna. Bara fullständigt lugn och trots. ”Jag kommer när jag vill och inte tidigare.” ”Jag bestämmer allt när det är dags!” ”Nehej du, jag känner inte för att bli lastad just nu.”
Jag kunde riktigt föreställa mig hur han hånade mammas och mina försök att få honom till lags.

Det var just detta som bebisen och jag skulle åka iväg och träna på. Eller träna bort snarare. Transporten rullade stadigt ifrån Nygård, Alingsås, öster ut mot Borås! Hökerum närmare bestämt. Ett westernstall med avelshingstar och tävlingar med priser! Om du vill veta mera om just stället kan du besöka deras Hemsida – www.horsetraining.se och läsa om deras verksamhet m.m!

Quarterhingstar föds inte väluppfostrade!

Calle i sin box!

När vi äntligen kommit fram, Calle var uppstallad och jag, mamma och Anna, som ägaren hette, stod samlade runt calles box fick jag frågan: Är du van vid att hantera hingstar? Jag blev lite fundersam och såg mig om, upptäckte genast att de övriga 6 hästarna i stallet var hingstar. Eller ja, fem hingstar och en valack fick jag veta senare.  När jag tänkte på det framstod de ju självklart som hingstar, men även om de slog lite med hovarna i boxväggarna betedde de sig långt ifrån de halvblodshingstar och shettishingstar som jag hade studerat på avstånd.
De var inte ens i närheten av ouppfostrade monster som ingen vettig människa skulle ha släppt in sina barn till, mera som maffiga och vackra valacker. Inga bakåtstrukna öron eller hetsiga kaset med huvudena, utan lugnt tuggande på sitt hö och nyfikna blickar på den nykomna hästen och det plötsliga springet av människor fram och tillbaka.
De uppförde sig som vilka valacker som helst.
Och självklart vet jag bättre än att dra alla hästar över en kam, men om någon säger åt mig; Det där är en hingst, ja då går jag inte fram till honom och försöker klappa honom på mulen som en annan idiot. Utan står och beundrar honom på avstånd. För det är något visst med hingstar. Utstrålningen, kroppspråket, byggnaden, glimten i ögat, humöret. Något är det, som får en att stå stilla och bara beundra dem en stund. Oavsett om de springer runt som idioter i hagen eller bara betraktar dig lugnt ifrån andra sidan boxdörren.

Min favorithingst!

Men att hantera dem? Nej, jag skulle aldrig gå in i en box och börja rykta en hingst själv. Aldrig. Inte heller skulle jag leda omkring på honom eller försöka hantera honom med longerlinan. Inte försöka uppfostra honom och bestämma över honom. Inte jag, en omusklad, vanlig hästtjej på 15 år utan imponerade längd, styrka eller vana av hingstar.
Men så blev det! Redan första kvällen blev jag tillsad att hjälpa till, efter att Anna försäkrat att dessa hingstar var lika lugna och väluppfostrade som de såg ut.

"Gunnar" var också fin!

Att mocka åt sex hingstar samt fodra dem alla var inga som helst problem. Hästarna stod snällt i sitt hörn och åt utav sin mat. Vissa utav dem nosade nyfiket på mig, undrade vad 17  jag var för en liten prick och varför jag hade hamnat i hans box. Kanske reagerade de över den nya doften. En utav dem våga sig till och med på att nypa tag i min regnjacka och försökte dra den till sig. Bara för att liksom. Men jag behövde inte göra mera, hann inte göra mera, än att vända mig om och titta ilsket på hingsten förrän han tog ett steg tillbaka och återgick till sin mat.
Aldrig att någon utav de stora halvblodhingstarna här i världen hade varit lika snäll. Lika lugn och lika ohingstig. Och varför? Jo, den frågan fick jag svar på under ett samtal med Anna på söndagmorgonen. För att dessa hästmänniskor envist vidhåller att, och ursäktar hingstens dåliga beteende genom att säga; ”Ja men han är ju en hingst!” ”Hingstar är såna.”
Varför då? Skulle hingsten betäcka sämre och lämna dåliga avkommor om han var lugn och gick bra att hantera? Varför måste hingstarna vara knäppa? Tankeställare!

I samma samtal berättade Anna att hon hade träffat på folk som tyckte att ”Quarterhingar, åh vilka trevliga och lätthanterade hästar! En sån hingst köper jag.” Folk som hade mött dessa väluppfostrade hästar och trodde att quarterhingstarna föddes lika trevliga som dessa hingstar hade blivit tränade till under hela sina liv. Det är ju bara löjligt att tro det, som om hästarna föddes med en gloria runt huvudet! Nejtack. Det är precis lika dumt som att tro att hästar föds elaka, korkade och dumma. Det finns fan inga elaka eller dumma hästar, bara korkade och okunniga ägare och såna människor vill jag inte ha något att göra med. Inte du heller antar jag.
En häst är vad man gör den till – Varken mer eller mindre! Och javisst! En hingst är en hingst, föds som en hingst och kommer vara hingst under sina första år, men den måste inte uppföra sig som ett monster för det! Dåligt uppförande och olater kan skyllas på förra ägaren, men alla hundar kan lära sig att sitta, oavsett om de är stora eller små, gamla eller unga.

Hundar och Hästar hör ihop!

Gårdens egna vakthund!

Och på tal om hundar kände jag att jag var tvungen att skriva lite om familjen Ljungbergs stora hund. Vad det var för ras har jag ingen aning om eftersom jag aldrig har ägt, varken fått eller velat, en hund. Jag kan inte så mycket om dessa djur och det jag vet är saker som jag ogillar!
Själv är jag mycket mer utav en kattmänniska än hundmänniska. Jag anser att de små hundarna överlag är jobbiga och ivägen när man ska ta sig fram. De stora är allmänt skräckinjagande och den enda rasen jag skulle tänka mig att äga är en dobermann eftersom de är så otroligt vackra!
Och den ska vara jäkligt väluppfostrad tack! Men annars? Nej, inga hundar här inte. Jag är inte lockad av tanken att gå ut och gå med hunden tre-fyra gånger om dagen, oavsett väder och humör. Plocka upp bajs och höra på en massa ylanden och krafsanden. Jag avskyr hoppande hundar och att leka med dem är mest sånt som jag suckar åt. Jag försår helt enkelt inte vad man ska ha dem till, och hela den övriga släkten som äger hundar har dessutom ett problem som inte går att lösa – De måste alltid hem till hunden. De kan inte stanna länge. Hunden kan heller inte följa med eftersom den inte kan sitta i bilen och den får fan inte följa med in i mitt hus, nejtack!
Dessutom verkar de flesta hundar uppfostras som om de vore små söta bebisar. Hundfolk dyrkar sina hundar på onaturliga sätt tills det blir jobbigt!
Katter är något för mig. Om de vill vara med mig är de hos mig, annars går de sin väg, de är sköna, personliga och självständiga. De måste inte gå ut och kissa stup i kvarten och kan komma och gå som de vill. Dessutom är de så lugna och coola i sitt sätt. De måste inte alltid vara med, sitta i knäet och ta all uppmärksamhet som en hund kräver.

Nåja, detta är ju ingen hundblogg direkt ^^ Det är en hästblogg! Vad jag tänkte säga innan jag började väga för och nackdelar med hundar emot varandra, eller mest uttrycka mitt ogillande för hundar på många olika sätt, var att hundar och hästfolk alltid tycks höra ihop! Har man häst så har man hund och gärna utav de större raserna eller en söt liten valp. Kanske en liten nakenhund som de kan klä upp i stil med sina ridande döttrar, som säkerligen är märkessnobbar redan vid 10 års ålder, en collie eller något i stil med en ”slädhund’. De flesta är ouppfostrade och skäller hit och dit, folk tar med sig hunden fram och till staketet under hopptävlingen och trängs fräckt. Ingen tränger tillbaka efter att ha kastat en blick på hunden. Man vet ju aldrig, denna hunden kankse öppnar munnen och tar sig en tugga utav ens ben eller något i den stilen.

Dock var denna hunden precis som de andra djuren i Ljungbergs stall – Förvånande och utanför mina fördommar och generella åsikter! Han hade som ett osynligt staket framför sig själv, precis innan stallbyggnaderna började och där höll han sig. Det dröjde alltså ett tag innan jag var tvungen att gå fram till hunden för att bli hoppad på och nerputtad i gårdsplanens lera. Men när den stunden väl kom blev det inga skutt. Inga morranden och inga skällanden. Inte ens gnydde gjorde denna stora hunden, trots att han enkelt kunde ha fått mig att vända om och springa efter mamma som redan hade åkt hem med armarna över huvudet, skrikandes utav skräck om han hade velat det. För han var större än minishettisarna som gömde sig i hagarna på gården!

Macho - Inte alls så farlig som det ser ut!

Och utav den dreglande rasen. Men när han kom galopperande för att se vad jag var för en filur tvärstannade han framför mig, ruskade lite på huvudet och vände sig sedan om med svansen glatt piskande bakom sig som en propeller och travade tillbaka till trappan där han satte sig på vakt och väntade på att hans matte och den nya, underliga lilla besökaren skulle komma in i huset.
Och på söndagen när jag åkte hem var vi riktigt bra kompisar, Macho och jag!

Lördag – Hästprataren och Calle i ett djupt samtal!
Så kom lördagen med regn och rusk i Borås – staden som är känd för ständigt regn och gråa moln. Det måste vara till just den staden som de överblivna molnen skickas när resten av världen har fått sitt väder planerat. De regnmoln som Moder Natur inte har hittat någon lämplig plats för liksom, de skickas till borås!
På fredagkvällen hade jag somnat så fort stallet var klar, vid halv tio ungefär, i den lilla stugan som inte precis var något femstjärningt hotell med lakan i siden och golvvärme. En sovsäck, pyjamas och täcke tack! Men det var ju varken för att sova eller sitta på mitt rum som jag hade kommit dit för, så det var ju helt okej. Det kunde varit värre!
Redan på fredagen hade Anna, som inte alls är någon hästpratare – bara jag och min humor som tycker det är ett roligt uttryck ^^ – börjat prata om något som hon kallade för Bubbla. Jag hade varit lite halvslö och sömning, och bara hört på ett halvt öra, sållat bort det som inte behövdes för att leda omkring hästar från hage och stall eller för att mocka åt hingstar. Anna och hennes bubbla hörde till detta oviktiga område!
Men på lördagsmorgonen var det full fart och jag lyckades vara mera skärpt än under någon lektion i skolan på sista tiden. Sög åt mig allt som en tvättsvamp. Problemet var bara att någon irriterande person, kanske en grön, irländsk liten nisse, tycktes krama ur dendär tvättsvampen med jämna mellanrum för att få plats med den nya kunskapen som trycktes in i den.
Nåja, bubblan gick i alla fall in och stannade kvar. Som alltid är det bäst att få det hela förklarat av ett proffs och inte utav någon amatörtjej som bara kommer ihåg hälften utav allt ^^ Men jag ska göra ett försök att förklara bubblan!

Alla har en bubbla runt sig. Människor och hästar! Hästar som är skygga och till exempel rädda om sitt huvud har en stor bubbla. Kanske extra stor runt huvudet, om det är den känsliga punkten. Det är inte tillåtet att komma innanför den bubblan - Speciellt viktigt är det att hästen inte kommer innanför min bubbla – Om jag inte låter honom göra det. Bubblan är elastisk och går att sträcka ut som jag skulla vilja hindra hästen från att gå åt ett visst håll eller korsa min väg, men för det mesta har den samma form och storlek runt mig. Den storleken som jag bestämmer, vilket är ungefär en armslängd för mig.

En "vanlig" hästs bubbla!

Det är viktigt att hålla sin bubbla privat – Om jag inte låter honom, får Calle absolut inte gå in i min bubbla. Det är samma sak som att säga – Du får inte hoppa på mig! Du får inte stå på mina fötter och du får inte buffa på mig. bara det att bubblan är en liten hjälp, om du föreställer dig att du kan se bubblan runt dig kommer du ha mycket lättare att vara konsekvent och säga åt hästen att din bubbla är förbjudet område.

En skygg hästs bubbla!

Du får ursäkta mina dåliga ritningar, men du kanske förstår lite bättre om jag visar Den bruna ponnyn med en blå bubbla är alltså en relativt stadig och lugn häst, inte rädd för beröring och häftiga rörelser medans ponnyn med röd bubbla är skygg och speciellt rädd om sitt huvud. Därav den större bubblan. Han vill helst inte att man är nära och tar på honom hela tiden.

Dessutom är jag, som sagt, inget proffs utav berättar bara det som jag uppfattade, förstod och tolkade ^^ Min bubbla – Min värld. Som sagt, det är som att rita upp en gräns som tidigare varit osynlig. Det var en utav de sakerna som Anna lärde mig. Och jag upprepar – Anna var varken en hästpratare eller en NH-människa med konstiga metoder och tricks!

Det andra jag fick lära mig var ledarskap. Hästar vill inte ha en bästa kompis i människan utan en ledare. Och bara för att man är ledare behöver man inte vara elak. Snarare tvärt om. Calle blir osäker då han inte vet om det är han eller jag som bestämmer, men när väl Anna visade mig hur jag skulle göra försvann den osäkerheten och Calle accepterade mig om sin ledare. Om jag gick framåt följde han efter mig, trots att det var läskiga ljud omkring honom och spännande hästar som gnäggade åt honom. För jag, som ledare sa åt honom det. Det är helt naturligt för hästen att ha en ledare.
Och denna ledaren påverkar flocken genom att gå först. Det fick jag lära mig. Jag har alltid lett hästen med tyglarna över dess hals och ryckt på axlarna åt dem som säger annorlunda. De som säger ”Du har ingen chans att få stopp på hästen om du håller sådär” osv. Min häst – Mitt val hur jag hanterar den, visst? Men nej, så fick jag inte leda honom här. Det var andra, nya saker med resten av ledningen också.
Om du har läst ett par utav mina inlägg vet du säkert att Calle inte är helt enkel att leda omkring på. Tvärt om. Och det var ju var jag skulle träna på under denna helgen – Alltså gjorde jag som Anna sa och la över tyglarna . Sedan fick jag order om att gå framför Calle. Högra handen och tyglarna bakom ryggen och sedan skulle jag bara gå, som om jag inte alls hade en häst i släp där bak. Stannade han skulle jag gå tills tyglarna inte räckte längre och om han fortfarande inte följde med skulle jag lägga ett jämnt tryck på hans mun tills han helt enkelt släppte och började gå efter mig igen. Och aldrig skulle jag vända mig om och titta på honom. Aldrig försäkra mig om att han följde med mig, för så skulle aldrig hans ledarhäst ha gjort. Han skulle ha förutsatt att bli följd och precis så skulle jag göra. Det lät vettigt och det funkade! Trots att det var en helt ny miljö och allt, så var det jag som var viktigast.

Lastningen funkade också utmärkt när Anna backade in trailern i ridhuset på lördagkvällen och jag lastade efter orden;

”Han ska gå undan för tryck.”

Här läggs tryck på hästen...

Vilket innebar att övningen gick ut på mig, ståendes på lemmen, och Calle i andra änden av ett 3-4 meter långt grimmskaft. När jag ville ha honom att gå framåt, in i transporten la jag bara ett stadigt tryck i grimskaftet som visade att han skulle komma. Jag höll trycket jämnt enda tills jag kände att han tog ett par steg framåt då jag genast slappnade av och lät grimskaftet slaka. Till slut stod han uppepå lemmen och han hade varken ryggat eller kastat sig åt sidorna som han brukar vid en lastning. Att ta in honom i transporten var inga svårigheter alls efter det och jag kunde backa ur honom, ta in honom, backa ur honom och leda runt honom lite som jag ville. Bara genom att gå först och visa att jag var ledaren, jag bestämmer och jag säger att vi ska gå in i transporten.

...Hästen går framåt och trycket lättas!

Mera hinner jag inte skriva om idag. Ska upp tidigt imon. Det är praovecka i skolan och jag drar till ridskolan i alingsås för ännu en hård arbetsdag i stallet. Som om helgen inte vore nog liksom! Men, det kommer bli otroligt annorlunda. De lata och över lag ouppfostrade ridskolehästarna och helgens väluppfostrade quarterhingstar. Dessutom ska jag fråga stallchefen som jag inte kan få långa ridhuset och släppa lös Calle där, för att få öva på vad jag lärde mig i helgen! Ha, det hade ju varit roligt att se Testa om jag fick lov, eller om hon kanske tror att jag är dum i huvudet ^^
Alingsås ridskola, inte så exotiskt direkt och jag vet ju ganska precis vad jag kommer få göra där. Varken mitt eller kompisens förstahandsval. Men vad gör man inte när alla andra val och säger nej? Och trots allt, det är ju nära hemifrån!

Träningsläger!

Ikväll blit det packa av!

Calle och jag åker på träningsläger över helgen (Y) Mera om det kommer ikväll!

Nytt Stall Ny Box Nytt Ridhus!

Igår eftermiddags fick jag ett sms som berättade att det gamla ridskolestallet var klart och våra privatponnyer fick flytta ner! Så, vi åkte dit jag och mamma och började bära ner alla sakerna. Tyvärr är inte sadelkammaren där nere helt klar så vi måste bära omkring på våra saker >.<

Stora stallet

Förut stod han i detta stallet. Före att det blev ett stall (Sommaren 2009) har detta kallats för Lilla ridhuset. Det var en inte så fräsch och ganska instängd lokal med dåligt ljus och liten läktare där framridning/framhoppning brukade hållas.
Så fick styrelsen tillåtelse att riva bort all inredning för att bygga ett nytt stall! Den nya stallokalen var nu finare än något stall som jag har sett, trots att boxinredningen var lite tråkig. I och med det förra ridhuset så var stallet sjukt högt i tak, inget negativt alltså (!) och hela ”lokalen” blev ljusare och renare. Dessutom hade torvdammet svårare att lägga sig. Svalor flög hela tiden in och ut ur stallet och hjälpte till att hålla flugorna borta, så inga såna fanns det heller. Och så självklart – Den nybyggda känslan. Nybyggt är ju alltid bäst!
Och dessutom var stallgången bred och fin, boxarna anpassade för storhästar, med krubbor som öppnades och drogs ut ifrån utsidan av boxen, snygga vattenkoppar och en stor, ren spolspilta.
Stallet var dessutom uppdelat i två stallgångar om man säger så. Hela ridhuset blev avdelat på mitten liksom På den ena sidan står nu ridskolehästarna och på den andra har hittils alla privata stått, ponnyer som storhästar. Men nu kommer enbart storhästarna att få halva stallgången – Bakom spolspiltan (där Calle btw står och sticker ut huvudet) och bortåt. Resten kommer att tillhöra ridskolans ponnyer som flyttas upp ifrån lektionsstallet

Calles nya hem!

Det ”nya” stallet, det blir så svårt med ord nu. Vad är nytt och vad är gammalt lixom? >.< Aja, det stallet som Calle står i nu och kommer stå i framöver, var förut ett lektionsstall där både ridskolehästarna och ridskoleponnyerna stod. Men det bestämdes att taket var för lågt för att ha hästar i det stallet samt den nya lagen (eller är det ingen lag ännu?) om att spiltor inte är tillåtet. Så det var inte så mycket mera för ridskolan att göra än att bygga nytt.
Och även om jag utan tvekan kan tala om vilket stall jag tycker bäst om – det ovan – så är det inte så illa här nere heller. Visst, det är en bit att gå från sadelkammaren till stallet än så länge, taket är mycket lägre än det var där uppe, det är inte alls lika nybyggt och boxinredningen är begagnad, det kommer damma mycket mera om torven och ljuset är dåligt. Men sämre kunde det ju vara! Varför klaga lixom? Vi har fina boxar som gott och väl rymmer en ponny, man behöver inte stå på varandras fötter för att få plats, vi har nära till våra fina gräshagar (om än väldigt leriga) och vi har nära till höskullen!

Calle var dock väldigt tveksam till flytten. Och fånig som han har blivit nu efter sin långa vila, letar han hela tiden efter en anledning till att få busa och vara olydig. Självklart var ju det nya stallet en utav dessa anledningar. En god än också, tyckte calle! Han hoppade lite upp och ner och visade tydligt att han inte tänkte gå in i det fula lilla mörka hålet minsann, oh nej! Men det tog inte lång stund innan jag och hans skötare övertalade honom om att, Jo, visst, här går vi in. Får väl se hur det går idag när det är min lillasyrra på tolv år som ska ta in honom i det läskiga stallet… Jag har mina funderingar, menmen!

Fast jag tror att Callebebisen blev väldigt nöjd med en detalj i sin box! Vattenkopparna är inte installerade ännu, så det betyder att hästarna får dricka ur hink. Då slipper han bli rädd när vattnet låter som om det ska explodera, eller anfalla honom på något sätt. Och så får han i sig så mycket vatten som han vill ha utan att behöva vänta i hundra år. Och om Calle gillar vattenhink – Då gillar jag också vattenhinkar! Oavsett hur jobbit det är att bära en tung hink fram och tillbaka, särskilt eftersom jag inte har några muskler alls längre.
Jag vill rida igen!!!!!!!!!!!!

Det nya ridhuset!

Och fota! Om det är någon i närheten utav Alingsås, Herrljunga och Nääs, Kan även åka till Essungatrakterna, och ska tävla snart (hoppning eller dressyr kvittar) så får ni gärna skriva en kommentar till detta inlägget, glöm då inte att lämna epostadress så att jag kan svara, eller maila mig direkt; anna.thistla@gmail.com !

Och en sista bild på ridhuset Det är inte alls långt kvar tills det är helt klart! Och under Alingsås nästa hopptävling ska framhoppning samt framridning ske i detta stora 30 x 80 ridhus!

Från landet – Till stan.

Japp. Nu har vi flyttat Äntligen får jag väl säga. Det är skönt att inte bo i en flyttkartong och keva med provisoriska lösningar för allt ^^

Och så bor i vi i stan. Jag har genast insett alla fördelar ^^. Men jag slår vad om att du inte är intresserad av detdär. Nej. Du läser antagligen bloggen för att du är intresserad av hästar Och hästar ska det bli!

I och med att vi flyttade ifrån våran gård på landet flyttar ju Callegubben med oss. Efter mycket letade och slit kom vi fram till att Nygård var den bästa lösningen för oss.  Så nu står han där. På ridskolan.

I och med att dom bygger ridhus och stall åt alla håll där just nu så står han i en fin utebox vid ridskoleponnyernas stall. Det funkar bra
Och i boxen bredvid honom finns det en sjukt söt ponny som heter Firefox. Calle tycker jättemycket om den ^^.

Såklart ska han inte stå i en utebox resten av livet dock. När ridhuset är färdibyggt ska inredningen i ridskolestallet rivas och bli till nya boxar. Och då har Calle en plats där

Jag hoppas och tror verkligen att det kommer bli jättebra att stalla upp honom på ridskolan. Det är ju i den klubben vi är medlemmar i, det är där tränarna finns och framför allt tävlingarna – Det är bara att cykla ner till stallet någon timma innan start och göra i ordning sin häst. Inte allt jobb med att pack, lasta, packa upp, åka långt osv.

Calle har fått en medryttare också Hon heter Lisa och är i min ålder ungefär ^^ Jag har inte sett henne rida än, men vi ska åka till stallet på söndag och kolla

Varför rider jag inte själv? Jag har brutit axeln. Hästjäveln slängde av mig. Fat det är inte det att jag inte tycker att man får skylla sig själv om man galopperar barbacka på en åker. Host.
Ja, för det var så jag ramlade av ^^ Från klockan sex till klockan halv tolv på akutmottagningen blev det. Men som tur var inget gips! Fast jag lär ju inte kunna rida på länge :/

Jaja. Sånt är livet ^^. Nu ska jag bläddra runt bland lite foton. Och hör ni, glöm inte att gratta mig på lördag! Då blir jag 15 år

Ett vanligt inlägg :)

Bilderna i detta inlägg kommer vara fotograferade av min lillasyster, mig själv eller min kompis, Linn.

Callegubben i paddocken

Nu har jag nyss kommit in från en ridtur

Jag kom hem sent idag eftersom jag var i stan efter skolan.

Så det blev en sen ridtur för Calle och mig idag, men det var perfekt. Inte för kallt, men ändå inte så varmt att man svettades järnet som jag har gjort dom senaste dagarna.

Men det betyder inte att man blev varm om fötterna direkt.

Jag hatar övergången mellan vår och vinter! Det är ”way to hot for” vinderskorna, man hinner bli svettig redan innan man har ryktat klart typ. Men ändå, idag blev jag nästan stelfrusen för att jag hade vårskorna på – Jodpuhrskorna.

Menmen! Jag ska inte klaga – Våren är ju här

 Jag älskar verkligen våren. Inte bara för att det är den bästa årstiden att ha häst i Vilket det ju visserligen är ^^

Alla tävlingar börjar igen, träningar kommer igång utomhus, man kan rida ut i solskenet utan att bli uppäten av insekter och hästarna kan gå ute längre på dagarna

Hur gick det för mig idag då?

Calle busar!

Jo, det gick bra!

Jag ska absolut inte klaga. Idag var jag förvånadsvärt väldigt fokuserad Något jag har svårt med annars. Jag brukar rida, koncentrera mig jättemycket i ett varv eller så, och sedan svävar tankarna iväg åt alla möjliga håll och när Calle märker det så tar han långsamt tyglarna och går långsammare, och långsammare. Tills jag märker att vi sniglar oss fram. Det blir en ond cirkel liksom.

Dessutom hade jag en hyfsad sits också Jag tänkte verkligen på detdär med att hålla hälen nere och stigbygeln långt ute på foten. Tyglarna kan jag inte säga var så perfekta där emot, men jag kommer antagligen få träna i några år innan jag kan hålla kvar korta tyglar under en hel lektion. Hållningen var bra. Men jag har svårt att sitta på sittbenen och rumpan, liksom jag hade idag.

Och Calle själv hade ett fint tempo också.

Så över lag är jag nöjd med idag

Men så sträckte han något i vänster bakben, eller något sånt. Så då skrittade jag bara av honom och ställde in honom igen. Så vi red inte så länge.

Från ett ämne till ett annat – Gå in på denhär sidan:

http://www.hastkatalogen.se/

Och till ett annat – God natt <3