Sämre kunde det knappast gått!

Idag hoppade jag av skolbussen vid stallet klockan halv tre. Vädret har varit mulet och tråkigt med kall blåst hela dagen men som tur var regnade det inte när jag släpade på den tunga väskan med ridkläder uppför hela grusvägen.

Jag var ganka entusiastisk över idag, fredag, helg och ridning! Calle var också väldigt glad. Kanske för glad. Vi hade nämligen väldiga olika åsikter om vart vi skulle placera våran glädje.

Medans jag ansäg att en bra idé var att akritta runt i ridhuset i lugn och ro ett tag innan vi körde ett lyckat dressyrpass tyckte Calle att vi kunde gå direkt på en serie bocksprång och okontrollerad galopp längs hela ridhuset tillsammans med de två andra storhästarna, som tills jag kom, hade det lugnt och skön i ridhuset!
När jag hade bråkat på min ponny ett tag och äntligen fick honom att gå nästan lugnt i skritt på långa tyglar (!) var det någon som bestämde sig för att longera sin häst i paddocken utanför och en annan man som tänkte bygga en hoppbana i samma ridhus. Kul, tänkte Calle och överraskade mig med en serie bocksprång till och chanslösa jag flög av. Det var inget farligt dock och jag ställde mig genast upp med tyglarna i kvar i händerna, redo att sitta upp igen och bråka om det nu var så min häst ville ha det.
Men då jag började samla ihop tyglarna känner jag hur mitt lillfinger gör helt obeskrivligt ont. Jag måste ha stukat skiten när jag ramlade av och nu sitter jag här ned ett grönblått finger och är utan mobiltelefon. Måste ha tappat den i ridhuset.

Detta är ssjukt deprimerande. Att det ska gå skit varje gång jag är ensam! Det är inget fel på mitt själförtroende eller så och min inställning är inte alls ”nu kommer det gå dåligt jag kommer ramla av”. Tvärt om! Men så fort mamma är med och kollar går det superbra.

Ridskoleelev! Jag?

Mamma kom hem idag efter att ha varit i stallet och tagit in Calle som brukar få vara ledig på onsdagar. Skönt med tanke på det otroligt hemska vädret som har varit idag. Så äckligt mycket regn att man blir våt bara genom att öppna ett fönster! Varför man nu skulle få för sig att öppna ett fönster när det är typ minus 20 grader ute, men.

I alla fall, mamma sa att tränaren som jag har velat träna för ett tag, chefen på ridskolan, inte ville ta emot privatlektioner och var fullbokad på alla grupper. Men hon rekommenderade en kollega. Jag är lite tveksam eftersom jag känner den förstnämnda mest och vet de som tycker att hon är bra, medans jag inte vet någonting om nummer två. Förutom att mitt första intryck av henne inte är speciellt bra. Men, jag ska testa i alla fall!

Träning behöver jag även om jag är fördomsfull och 1) inte vill rida i en lektionsgrupp och 2) mycket hellre vill rida för en privat dressyrinstruktör.
Så jag ska bara tänka bort allt sånt, jag är ingen bortskämd snobb liksom. Även om det känns så ibland

Men nu blir det alltså en ridlektion på ARS nästa tisdag! På prov. Se om Calle kan sköta sig i en stor grupp eller om det blir panik av alltihop!

Måndag: Eller inte , för nu visade det sig att mamma inte har fått tag på instruktören, som vi anar är sjuk ändå eftersom hon inte hade några lektioner i söndags när vi letade efter henne. Men mamma har lovat att försöka ringa när klubben har kontorstid, vilket är en timma mitt på dagen och det brukar ändå inte vara någon där just då!
Men jag hoppas att hon får tag på någon så att jag i alla fall får rida nästa söndag.

Dessutom ska jag inte tävla dressyr den 5 december!

Calles öga!

Calle i hagen!

"Vad gör du?"

Två inlägg på samma dag!

Ja, det är ju inte allt för vanligt, att jag skriver två inlägg på en och samma dag ^^ Men jag kände att jag hade lust att blogga om det underliga Pee Wee -bettet och det übersnygga tränset i förra inlägget – Och självklart måste jag skriva av mig om dagens händelser.

Jag slapp alltså den dötrista skolan idag för att Calle skulle till läkaren. Som jag skrev igår kväll, trodde varken jag eller mamma att han skulle vara bra. Men när vi tog dit honom böjdes han lite och longerades lite. Ingen hälta alls, blev beskedet. Vi stod och gapade som två idioter och veterinären upprepade: Ingen hälta. Han är frisk. Ni kan börja rida honom.

Så, det blir inte alltid som man har tänkt sig, och i detta fallet blev det bättre! Tummen upp för det
Nu dröjer det alltså inte alls länge tills jag får börja rida honom ordentligt igen. Redan nu är jag hemma från stallet, självklart kunde jag inte låta bli att rida idag nu när vi fått besked att han var frisk. Visserligen får han inte galopperas och han ska ju inte trava som en idiot heller direkt – Men han måste ha haft sina tankar någon annan stans när mamma och jag blev informerade om detta.
Idag red vi nämligen i det stora ridhuset (en byggnad på 30 x 80 meter och 80 m läkare; Läs mer här!) tillsammans med två andra storhästar. Calle som redan på väg ut ifrån stallet trippade på tårna och kastade med huvudet blev genast upprörd! För det första var det ju en helt ny byggnad som han aldrig hade sett och aldrig hade varit i! Dessutom var det en decimeterhög kant som han var tvungen att ta ett språng över för att komma in, klumpig som han är min bebis, och sedan var det en massa ovana, läskiga ljud som hördes! Och underlaget var för djupt och de andra hästarna fick galoppera och det fick inte han, och han fick inte vara i samma ände av ridhuset som dem!
Ja. Det var med andra ord mycket hemskheter som hände idag och inte så konstigt att Calle hellre ville ställa till med en orgie av bocksprång och leva rövare med de båda storhästarna än att göra som jag sa åt honom – skritta lugnt på lång tygel. Jag fick helt enkelt börja hårdträna så fort jag satte upp, inte musklerna, utan balansen. Och man kan ju inte säga att den är så bra direkt. Jäklar vilken balans jag hade innan alla dessa ** uppbrott och pauser. Satt med enkelhet kvar på en bockande Bponny och skrattade där efter, bad om mera bus. Höll i mig i calles sadel med en hand och hade den andra i luften som på cowboyfilmer då han bockade på gräsvägarna. Men nej, det var innan jag blev försoffad och placerad vid datorn, men uppgift att blogga om det som jag inte längre kunde göra.

Åh, det är inte riktigt klok va glad jag är över att han äntligen är frisk! Kyss på min lilla häst.

Calypso

Calle och Jag - Dag 1

Galopp i grannens paddock Dag 1

.

Nytt Stall Ny Box Nytt Ridhus!

Igår eftermiddags fick jag ett sms som berättade att det gamla ridskolestallet var klart och våra privatponnyer fick flytta ner! Så, vi åkte dit jag och mamma och började bära ner alla sakerna. Tyvärr är inte sadelkammaren där nere helt klar så vi måste bära omkring på våra saker >.<

Stora stallet

Förut stod han i detta stallet. Före att det blev ett stall (Sommaren 2009) har detta kallats för Lilla ridhuset. Det var en inte så fräsch och ganska instängd lokal med dåligt ljus och liten läktare där framridning/framhoppning brukade hållas.
Så fick styrelsen tillåtelse att riva bort all inredning för att bygga ett nytt stall! Den nya stallokalen var nu finare än något stall som jag har sett, trots att boxinredningen var lite tråkig. I och med det förra ridhuset så var stallet sjukt högt i tak, inget negativt alltså (!) och hela ”lokalen” blev ljusare och renare. Dessutom hade torvdammet svårare att lägga sig. Svalor flög hela tiden in och ut ur stallet och hjälpte till att hålla flugorna borta, så inga såna fanns det heller. Och så självklart – Den nybyggda känslan. Nybyggt är ju alltid bäst!
Och dessutom var stallgången bred och fin, boxarna anpassade för storhästar, med krubbor som öppnades och drogs ut ifrån utsidan av boxen, snygga vattenkoppar och en stor, ren spolspilta.
Stallet var dessutom uppdelat i två stallgångar om man säger så. Hela ridhuset blev avdelat på mitten liksom På den ena sidan står nu ridskolehästarna och på den andra har hittils alla privata stått, ponnyer som storhästar. Men nu kommer enbart storhästarna att få halva stallgången – Bakom spolspiltan (där Calle btw står och sticker ut huvudet) och bortåt. Resten kommer att tillhöra ridskolans ponnyer som flyttas upp ifrån lektionsstallet

Calles nya hem!

Det ”nya” stallet, det blir så svårt med ord nu. Vad är nytt och vad är gammalt lixom? >.< Aja, det stallet som Calle står i nu och kommer stå i framöver, var förut ett lektionsstall där både ridskolehästarna och ridskoleponnyerna stod. Men det bestämdes att taket var för lågt för att ha hästar i det stallet samt den nya lagen (eller är det ingen lag ännu?) om att spiltor inte är tillåtet. Så det var inte så mycket mera för ridskolan att göra än att bygga nytt.
Och även om jag utan tvekan kan tala om vilket stall jag tycker bäst om – det ovan – så är det inte så illa här nere heller. Visst, det är en bit att gå från sadelkammaren till stallet än så länge, taket är mycket lägre än det var där uppe, det är inte alls lika nybyggt och boxinredningen är begagnad, det kommer damma mycket mera om torven och ljuset är dåligt. Men sämre kunde det ju vara! Varför klaga lixom? Vi har fina boxar som gott och väl rymmer en ponny, man behöver inte stå på varandras fötter för att få plats, vi har nära till våra fina gräshagar (om än väldigt leriga) och vi har nära till höskullen!

Calle var dock väldigt tveksam till flytten. Och fånig som han har blivit nu efter sin långa vila, letar han hela tiden efter en anledning till att få busa och vara olydig. Självklart var ju det nya stallet en utav dessa anledningar. En god än också, tyckte calle! Han hoppade lite upp och ner och visade tydligt att han inte tänkte gå in i det fula lilla mörka hålet minsann, oh nej! Men det tog inte lång stund innan jag och hans skötare övertalade honom om att, Jo, visst, här går vi in. Får väl se hur det går idag när det är min lillasyrra på tolv år som ska ta in honom i det läskiga stallet… Jag har mina funderingar, menmen!

Fast jag tror att Callebebisen blev väldigt nöjd med en detalj i sin box! Vattenkopparna är inte installerade ännu, så det betyder att hästarna får dricka ur hink. Då slipper han bli rädd när vattnet låter som om det ska explodera, eller anfalla honom på något sätt. Och så får han i sig så mycket vatten som han vill ha utan att behöva vänta i hundra år. Och om Calle gillar vattenhink – Då gillar jag också vattenhinkar! Oavsett hur jobbit det är att bära en tung hink fram och tillbaka, särskilt eftersom jag inte har några muskler alls längre.
Jag vill rida igen!!!!!!!!!!!!

Det nya ridhuset!

Och fota! Om det är någon i närheten utav Alingsås, Herrljunga och Nääs, Kan även åka till Essungatrakterna, och ska tävla snart (hoppning eller dressyr kvittar) så får ni gärna skriva en kommentar till detta inlägget, glöm då inte att lämna epostadress så att jag kan svara, eller maila mig direkt; anna.thistla@gmail.com !

Och en sista bild på ridhuset Det är inte alls långt kvar tills det är helt klart! Och under Alingsås nästa hopptävling ska framhoppning samt framridning ske i detta stora 30 x 80 ridhus!

Hemma från Bjertorp

Vi har varit på Bjertorp hästklinik idag då Med Calle. Han fick sprutor med typ Cortison och Tuppkamm, så nu hoppas vi att han blir bättre! Och varför skriver jag såhär kort? Jo för att jag är helt ENORMT frustrerad. Värsta långa inlägget hade jag printat in och sen när jag skulla spara så kraschade hela sidan. Kul. Väldigt kul. Därför får ni bara veta det och inget mera.

Nu har jag kommit över mitt enorma hat emot datan och tänker försöka mig på ett försök att bli sams med den genom att printa in ett nytt långt inlägg om dagens händelser!

Alltså, jag mamma och syrran åkte ut till stallet klockan 8 i morses för att lasta Calle osv. Först behövde han en rejäl rykt, vilket är konstigt eftersom han badades igår – Med hjälp av stora mängder varmvatten, så underbart att ha spolspilta med varmvatten i stallet istället för att behöva hinka ut det! Och en hel flaska schampoo, om inte mera. Trots detta har han lyckats grisa ner sig över natten. Fast, nu när jag tänker efter är det väl inte ett dugg konstigt eftersom han faktiskt är halvt vit och står på en torvbädd. Men ändå. Fast som tur är, kunde torvet varit mycket värre. Jag, som är väldigt anti torv och andra underlag än kutterspån eftersom det är både rent, ljust, snyggt och lätt att mocka, trodde att torven skulle bli en katastrof. Ni vet, damm ända upp på väggarna och i taket, på händerna och kläderna och till och med i ögonen. Men det är inte så farligt, faktiskt. Calle blir smutsig och man hör hur ägarna till storhästarna svär lätt då deras skimmlar valt att ligga ner och sova den natten, men när man, som idag, har badat hästen kvällen innan, går det lätt att bara borsta bort det svarta dammet. Sen är han ren igen.
Nå, förutom benen då. *Host* Det ser ut som om Calle har gråa – Eller gröna ben, oavsett vad man gör för att försöka förhindra det. Nåja, benen blev i alla fall något sånär rena då vi ryktat ordentligt och mamma ledde ut honom till transporten. Att lasta gick hyfsat snabbt och helt smärtfritt. Utom möjligvis för Calle då som såg lätt förnärmad ut över att vi lurat in honom i transporten nu igen xD

Men trots att det tog lite tid får man tänka ifrån den ljusa sidan! Vi har varit med om gånger då den dumma kossan slitit sig och lekt rövare på åkern istället för att gå in i transporten frivilligt. Samma dag som han dessutom hade sönder inte mindre än tre par transportskydd och efter det är man inte särskilt glad över hästen. Så, jag är glad att det gick bra idag, även om många andra hästägare skulle kolla snett på honom och säga; ”Bra?” ”Gick det där BRA?” Bara för att deras hästar är hjärndöda och går in i transporten utan att tveka.

När vi hade åkt och åkt och åkt tills det kändes som om man skulle somna kom vi fram till anläggningen, ungefär klockan 10 på förmiddagen då vi hade tid. Kliniken var inte som jag hade tänkt mig. Jag har ju enbart sätt skara, men det var ju tur att vi inte åkte dit. Men tanke på vad som hände förra gången jag var där – Vi avlivade min första egna ponny, Chacha i kolik. Så nejtack, dit hade jag Inte velat åka med Calle. Men i alla fall, Bjertorp då. Först åkte vi långt ute i ingen stans ungefär, sen började hästhagar forma sig på båda sidor om vägen och snart kom vi in i ett område med ganska mycket träd – Såg mest ut som om man fällt skog för att göra plats för lokalerna och låtit träden runt omkring växa kvar. Men det var fint, alltså. En liten byggnad som nästan liknade en idrottshall eller ett stort garage från utsidan var vetrinärkliniken. Och när vi gick in blev jag chockad xD Jag vet som sagt inte vad jag förväntat mig, men det var i alla fall inte ett litet stall med tre boxar, en veterinär och en assistent. Mysigt. Men litet xD

Calle och jag!

Först fick vi vänta en stund eftersom ett travsto var före oss. Det var kul att se när de gjorde böjprov på henne och OJ va halt hon var. Det såg till och med jag ^^ Vi råkade dessutom höra att detta stoet var värt 400.000 kronor. 4 hundra tusen! För en halt travare som inte ens var vidare söt :O Skämt åsido.
Så blev det Calles tur. Mamma frågade om jag ville springa med honom och jag i min tur frågade om hon var dum. Det är sju jobbit att springa fram och tillbaka med hästen, det fattar väl alla? Så nejtack. Mamma, Calles skötare och syrran, som korkat nog änmälde sig frivilligt, fick göra det tråkiga jobbet medans jag kollade på ^^ Efter att ha böjt i alla ben och leder samt longerat honom kunde veterinären konstatera att höger bakben och vänster framben var inflammerade, eller det var i alla fall där felet låg. Så hon bedövade de kotlederna och lät honom vila medans hon tog hand om två andra hästar. Travare båda två.
Och sen fick Calle böja på benen igen. Då var det helt sjukt hur halt han var på höger fram och vänster bak – De benen som vi inte hade sprutat. Och det fick vetrinären att tro att han var inflammerad även där. Kul. Så underbart kul var det verkligen.
Så det blev till att spruta alla kotlederna på honom. Och nu vilar han i tre veckor, därefter ska vi på återbesök och se om han behöver en sprutning till eller om han är frisk. Vi får hoppas på det senare såklart! Det är ju en väldigt vanlig behandling, inflammerade och eller överansträngda leder som sprutas med tuppkam och cortison. På tal om det – syrran undrade vad tuppkam var och varför det hette så, så när vi kom hem slog mamma upp det!

Hyaluronsyra är konstgjord ledvätska, oftast kallad tuppkam (Hyonate vet. Hylartil vet. t ex) för att substansen från början togs ur just tuppkammar. Numera framställs hyaluronsyra även syntetiskt. Borttransporten av HS är snabb, men effekten kvarstår i ledkapselns membran. HS har anti-inflammatoriska effekter, smörjer och stimulerar den egna produktionen.
Vid kraftiga inflammationer ses bäst effekt om HS kompletteras med t ex kortison.

Haha, det är ganska sjukt ändå, en tupp xD Menmen, bara det hjälper så kunde det lika gärna vara skalbaggsblod ^^

~ OCH GLÖM INTE ATT RÖSTA PÅ MIN STÖVEL! ~
För gör ni det blir jag inte glad >.< Det tar bara tre sekunder att klicka på länken och rösta och om mina i snitt 40 besökare/dag röstade skulle jag ju vinna xD

Från landet – Till stan.

Japp. Nu har vi flyttat Äntligen får jag väl säga. Det är skönt att inte bo i en flyttkartong och keva med provisoriska lösningar för allt ^^

Och så bor i vi i stan. Jag har genast insett alla fördelar ^^. Men jag slår vad om att du inte är intresserad av detdär. Nej. Du läser antagligen bloggen för att du är intresserad av hästar Och hästar ska det bli!

I och med att vi flyttade ifrån våran gård på landet flyttar ju Callegubben med oss. Efter mycket letade och slit kom vi fram till att Nygård var den bästa lösningen för oss.  Så nu står han där. På ridskolan.

I och med att dom bygger ridhus och stall åt alla håll där just nu så står han i en fin utebox vid ridskoleponnyernas stall. Det funkar bra
Och i boxen bredvid honom finns det en sjukt söt ponny som heter Firefox. Calle tycker jättemycket om den ^^.

Såklart ska han inte stå i en utebox resten av livet dock. När ridhuset är färdibyggt ska inredningen i ridskolestallet rivas och bli till nya boxar. Och då har Calle en plats där

Jag hoppas och tror verkligen att det kommer bli jättebra att stalla upp honom på ridskolan. Det är ju i den klubben vi är medlemmar i, det är där tränarna finns och framför allt tävlingarna – Det är bara att cykla ner till stallet någon timma innan start och göra i ordning sin häst. Inte allt jobb med att pack, lasta, packa upp, åka långt osv.

Calle har fått en medryttare också Hon heter Lisa och är i min ålder ungefär ^^ Jag har inte sett henne rida än, men vi ska åka till stallet på söndag och kolla

Varför rider jag inte själv? Jag har brutit axeln. Hästjäveln slängde av mig. Fat det är inte det att jag inte tycker att man får skylla sig själv om man galopperar barbacka på en åker. Host.
Ja, för det var så jag ramlade av ^^ Från klockan sex till klockan halv tolv på akutmottagningen blev det. Men som tur var inget gips! Fast jag lär ju inte kunna rida på länge :/

Jaja. Sånt är livet ^^. Nu ska jag bläddra runt bland lite foton. Och hör ni, glöm inte att gratta mig på lördag! Då blir jag 15 år

Solig ridtur mitt i vintermörkret

Mamma, jag och syster bestämde oss för att ta en lång promenad med hästarna idag. Det var otroligt fint väder! Kanske inte vad man önskar, såhär, knappt 24 timmar före julafton, men underbart ridväder. Marken var lagom frusen, vattenpölarna hade knak-is, solen var framme och det var lite kyligt i luften

Jättemysigt!

Mamma hade med kameran och det blev några riktigt härliga höst-bilder!

Vi tog den långa ridturen genom skogen Vi rider genom skogen en bra bit, sen kommer vi ut på den långa grusvägen som sträcker sig hela vägen till ”stan’, efter lite mer än en tredjedel svänger vi in på våran gräsväg som går samma sträcka ända hem.

I skogen var det helt tyst och allt som hördes var en fågel som lyftes och grenar som knäcktes när hästarna gick längs stigen. Skogen är typ idyllisk, stora träd med torra kvistar kantar en ganska bred skogsstig som delar sig på många olika ställen. Tyvärr inga terränghinder
Sen kommer vi till kalhygget där skogsarbetare har förstört våran ridväg, så nu måste vi rida i djupa traktorspår som snirklar sig fram istället för på den bekväma skogsstigen… Och eftersom Calle inte direkt är så stadig på foten (han snubblar bokstavligt talat på sin egen skugga ibland) så är det alltid en upplevelse ^^ Men vi måste alltid kolla benen tillbaka i stallet eftersom skogsarbetarna inte har gjort ett så bra jobb med röjningen efter sig direkt…
Och en till negativ sak – Just på detta kalhygget (det är inte alls stort) hade en älgmamma sitt revir. Och när dom rev skogen hade hon två ”älgbebisar” som var halvtama -.- Dom och deras nya ungar bor alltså fortfarande där, men eftersom det inte är mycket till skog har dom flyttat över till våran del. Jippie. Som tur är har jag aldrig mött någon till häst!

Sen, efter kalhygget kommer man ut på vägen som visas på bilden. Den går mellan åkerna och kalhygget. Det var väldigt fint ljus så vi stannade och tog lite kort ^^ Men mamma är inte så bra med kameran -.- Fast några söta bilder blev det!
Sen skuttade det ut två rådjur bara några meter framför oss, och fortsatte ut till mitten av åkern, skrämde upp en hel flock Kanadagäss och stannade där. Hästarna såg väldigt upprörda ut!

Sen, på vägen, tröttnade Calle på att skritta snällt! Han ville trava. Eller helst galoppera, och kanske bocka lite, vad som helst bara han inte var tvugnen att SKRITTA hem, idag igen!!
Haha
Men när Misty inte hängde på så nöjde han sig med att studsa lite på stället
Ibland har han en väldigt rolig skritt, det känns som om det går mera uppåt än framåt! Det är främst när han är pigg, eller tycker att någonting är olidligt tråkigt. Som skrittpromenader.
På gräsvägen hade han Definitivt fått nog! Så när vi skrittade förbi alla Kanadagäss som letade maskar på åkarna, och dom lyfte, skrikandes alla på samma gång tog han två ganska stora jämfotahopp och slängde med huvudet. Men åter igen fick han lugna sig och besviket ta en tugga gräs eftersom Misty inte ville hänga på.
Han kan inte göra någonting utan henne. Nej. Han kan inte ens komma in från hagen själv. Och att bli lämnad ENSAM i hagen, eller att hon kommer utom synhåll för honom – Det är katastrof. Fullständig katastrof

Separations-ångest kan man säga.

Hästarna och vi
Men jag skäms nästan för denhär bilden! Jag har just kommit på hur dålig hållning jag har. Både när jag sitter på en stol, eller i soffan, och när jag rider. Kanske främst när jag rider. Ryggen svankar och jag sitter typ som en hösäck. Och hälarna ska vi inte prata om, dom är Verkligen nertryckta…! Skönt då att lillasyrran inte heller är perfekt

Ridhus-måndag

Ryktade och var glad över täcket. Fast det täcker ju inte den eviga gräsfläcken på manken, den som alla skäckar och skimlar har. Den som aldrig tycks gå bort för än man duschar och schampoonerar in den. Först Då försvinner den. Tills nästa gång man släpper ut hästen i hagen och den får för sig att rulla sig.

Finns det någon som Inte vart med om den känslan? Man har ryktat eller duschat, och förr eller senare måste ju hästen ut i hegern. Och då händer det…
Olyckan.
Hästen rullar sig. Då ser det såhär ut:

  

Men det var i alla fall inte det jag skulle berätta om. Det var dagens ridning

Medans syrran blev klar klippte jag Callegubbens man lite grann. Klippte av den några centimeter av den. Den ser förfärlig ut nu, rpecis som pappsen påpekade! Men lugna, jag SKA rycka den också Men det tar så lång tid att rycka det kort också. Mycket lättare att rycka den tunn och klippa den kort.
Svansen blev också kortare, nästan en decimeter, vilket verkligen behövdes. På tal om det behöver den en verklig rykt också… Snart. Innan den börjar se ut som ett fågelbo. *Host*

Sen åkte vi iväg till ridhuset.

Vi har väldigt många ridhus i närheten där vi bor egentligen, men vi åker en liten bit till det ridhuset vi tränar i nu.
Vi har en herrgård på lagom kör-avstånd, med ett stort ridhus och så, men det var inte riktigt bra. Sen finns det Ridhus-rakan som vi kallar det. Det är en lång raksträcka längs stora vägen. Här finns sex ridhus, alla relativt nybyggda och stora. Men vi ville inte riktigt åka dit heller. Har en vän som bor på denhär Ridhusrakan och bara går fem minuter för att rida i det närmaste ridhuset. Men det är tydligen väldigt dyrt där.
Sen finns det ett till rdhus, väldigt nära oss, men där hade dom hundträningar för någon brukshundsklubb eller något flera gånger i veckan. Och vi kände att vi ville åka till ett ridhus och träna regelbundet flera gånger i veckan.
Så kom vi på detta ridhuset då. En kompis mamma hade hört lite om att dom nyinflyttade var väldigt duktiga hästmänniskor och vi hade passerat ridhusbygget många gånger på väg till den större staden.
Så vi hörde helt enkelt av oss, dom hade bra pris och verkade trevliga. Så det var bara att åka dit och kolla! Jag är väldigt glad att vi ringde Det är ett ganska stort ridhus, nybyggt, rymligt, fina hinder, trevligt underlag och trevliga ägare ^^. Dessutom förstår sig att ryttarna på detdär med regler på framhoppningsbanan.

Sen när vi precis suttit upp kom en tjej in på en väldigt söt ponny. Antagligen en Welsh Mountine (stavning…?). Den var som sagt jättesöt! Svart-brun med bläs och typisk Welsh. Men också typisk Welsh till humöret -.- Den hade en symaskinstrav – visserligen snabb, men små och trippande, lite hårda steg, istället för dom långa och svävande man eftersträvar i dressyren – och ville Absolut Inte galoppera. Men jag tyckte ändå att tjejen som red gjorde det väldigt bra!
Welsh M är ju verkligen busponnyer. Jag vet. Vi hade en vit lite pojke. Verkligen typisk, både fysiskt och psykiskt. Den var verkligen en ängel till utseendet. Jag menar – Titta bara på honom, kan någon motstå dom ögonen?
Den typiska huvudsformen och den vita hunden. Öronen som Alltid är riktade framåt, oavsett situationen och dom oskyldiga ögonen som berättar att vad som än hänt denna gången så är det fortfarande inte hans fel!

Men sen – När man ska sitta upp och kräva någonting av busarna.
Ska man någonsin göra något mera än att rida ut i skogen så får man väl räkna med motsättningar från dom, dom är ju inte direkt alltid änglar!

Våran Cello, på bilden intill, brukade vara ganska snäll mot lillasyster, men när jag skulle sitta upp och uppfostra honom, då ni! Det var ingen glad historia kan jag berätta. Eller – han tyckte säkert att det var jätteroligt.
Han brukade vända snett igenom och bocka och vara så Jävlig! Dom ricktiga knixen med bakbenen, ner med huvudet och full fart. Men tro det eller ej – jag brukade faktiskt sitta kvar. Jag fick min träning på Welsh.M-korsningen som var min första häst, Welsh.M-ponnyn som jag hjälpte till med att rida ett tag och denna Cello då. Men det var nära väldigt ofta. Och oftast hamnade jag fram på halsen och så låg ödet i hans händer. Eller hovar då. Bockade han några ytterligare gånger så var det ju bara så – jag åkte av. Men om han bestämde sig för att vara snäll så kunde jag klamra mig upp i sadeln igen.

Det var det om den söta rasen! Tillbaka till min ridning kanske…?

Jag tränade lite dressyr och Calle gick väldigt bra! Även om han säkert ville busa med den lilla hästen, hellre än att böja på nacken.
Men det gick ändå väldigt fint emellanåt. Han flyttade sig bra för skänkeln och gick på framåt. Sen att han inte går ärligt på tygeln är något att jobba på, det vet jag ^^.

Sen var Welshen klar. Syrran tyckte också hon var klar. Efter en halvtimme…! Jag sänkte några hinder lite och hoppade. Det gick dock inte så bra som dressyren. Pojken skulle absolut koncentrera sig på allt annat och när han är sån blir inte ett avsprång bra -.- Men jag fick över honom över både regnbågen och grinden i alla fall.

Sen travade jag av honom på lång tygel i fem minuter.
Det är ett väldigt bra tips, att trava några varv i snabb trav med helt lång tygel. Om man nu har en häst det går att lita på då! Men då får i alla fall hästen sträcka ut sig ordentligt, i både nacke och ben. Jag brukar alltid göra så, både före och efter ritten.

Så var det bara att packa in att, kläa på allt och ta av allt. Det är väl det ända negativa med att Åka till ridhuset. Transportskydd och täckeen ska på, bilen ska packas, hästarna ska lastas, allt måste vara med och så det tråkigaste av allt – Packa upp och komma hem. Det är så tråkigt att bära sadel, träns, väst, hjälm och täcken tillbaka in i stallet, hänga upp allt, göra rent allt….
Haha, okej, nu kasnek jag låter gnällig, men jag r en ganska lat person, och jag hatar att plovka undan. Det spelar ingen roll vad det handlar om

Iskall Ridtur

Klockan halv två ungefär idag traskade jag ut i stallet för att mocka. Min pålle hade bajsat mycket idag -.- Och syrrans hade traskat runt i sin box så det tog ett litet tag att bli klar.
Sen hade vi fyra stallkatter som sprang runt benen på mig när jag sopade stallgången.

Hehe, alla katterna är såklart inte våra Vi har bara en innekatt. Det är grannens katter som springer hos oss också. Och äter av våran kattmat.

Så hämtade vi in hästarna jag och syrran. Min Calle ville Inte gå. Och sen var allt läskigt. Det blåser ju runt spöken, det vet väl alla, både hästar och hästmänniskor…?
Då är jag väldigt glad över att jag har en hingstkedja. Även om min häst inte är så vild direkt, så känns det skönt att den 148cm höga Dponnyn inte trampar lilla mig på tårna, och försöker springa över mig när en fågel flyger upp ur buskarna.
Hejja Hingstkedjan alltså. Köpte den på Hööks för inte så länge sedan. Tror det kostade 50kr eller nåt, inte dyrt alls i alla fall, och nu går min damphäst att leda.

Sedan ryktade vi. Syrrans häst är Galen i pepparkaka. Knäppt… Fast och andra sidan gillar hon Banan också :S

Så satt vi upp. Jag använder mig fortfarande av pall xD En såndär IKEApall, jättebillig, ljust trä med två trappsteg. Väldigt praktiska. Använder den när jag ska hänga upp täcket och sadla också! Har sett många som också använder dom. När jag tänker efter så finns dom nästan överallt, i nästan alla paddockar ju!

Vi red ner till grannens paddock idag. Hon har en väldigt stor och fin sandpaddock med härligt underlag och jordvall ut mot vägen. Fast inga staket… Och inga hindet i plast… Min dröm är att hon ska skaffa såna där Safety System. Dom är bäst!! Fast det tråkigaste är ju såklart att hon inte har något ridhus Det hade var vädigt skönt en höstdag som idag!
Det var egentligen perfekt ridväder. Lite halvmulet utan att vara mörkt. Lite sol då och då mellan molnen och varken varmt eller kallt i luften. Om det inte hade blåst som satan! Alltså, det var inte storm eller regn eller så, bara väldigt kall blåst. Riktigt sådär som man känner för att kura ihop sig under täcket och aldrig mera komma ut.
Man längtar inte alls efter att rida.
Men vad gör man! Man får väl rida sig varm, som pappa sa på skämt. Sen gick han in och drack kaffe!

Men Callen-min hade inga tankar på det där med ridning idag. Nejnej. Han gick vääääldigt långsamt på vägen ner och tyckte det mesta var läskigt. Grannens fjording, ladan, backen, skogen, en bil, en snökäpp, andra grannens två hästar och slutligen vattenpölen i grannens paddock.
Som ni säker förstår har min pojke lite koncentrations-svårigheter, och vi jobbar på detdär med vem som bestämmer och inte xD

Väl när vi skrittat fram gick han i snigelfart och knep åt med svansen och hela rumpan. Han frös!! Så vi tog syrrans ländtäcke och la på honom. Sen galopperade jag runtrunt i den stora paddocken till jag fick så mycket mjölksyra i benen, låren och vaderna att jag inte trodde jag skulle kunna gå på två veckor eller något! Då var han lite varmare, men han är en frusen häst, så han var tydligen inte nöjd.
Så det var bara att ge upp. Utan ländtäcket frös också syrrans häst, som dessutom är nyklippt, också väldigt mycket. Så vi travade i en kvart ungefär innan vi skrittade hem igen.

Då kommer den tredje grannens traktor. Jippie. Systers häst har en egen mening om det mesta, och särskilt traktorer. Men det var ingen fara – Grannen är van vid fjompiga hästar och traktorskräck, så han saktade in, lät oss trava in på en av-tagsväg, väntade tills syrran satt och körde lugnt förbi.
Syrrans häst tyckte visserligen det var farligt, ändå, men bara lite grann.

Sen fick dom den vanliga efter-ridningen-maten och Callen betedde sig som en levande istapp – klampade stelt in i stallet och ställde sig i sin box och skakade.
Han fick sin mat och två täcken. Ett fleece-täcke med hals som vi hittade på rea för 200spänn Och en fleece-filt, som egentligen är en inomhusfilt… Men den funkar jättebra i stallet Det är ett tips ^^ Soff-filtar kan användas till väldigt mycket.

Sen är det bara att gå in och klä av sig alla ridkläderna igen.

Ska nog gå ut nu och ge dom lite mera kvällsHÖ eftersom dom fick vara inne extra länge idag. Tyckte inte det var någon mening att släppa ut dom efter ridningen med tanke på att Calle frös och Misty antagligen skulle tycka mycket bättre om serverat HÖ än det korta gräset i hagen.