ARS – KM

Jag har inte bloggat på länge på grund utav att hela min vänsterhand är en inbandagerad klump efter vad Calle ställde till med i torsdags, och det är väldigt jobbigt att skriva med en hand om man är van vid två -.-

Kom just hem ifrån stallet där vi tog in Calle och kramade lite på honom innan jag och mamma bänkade oss på läktaren i ridhuset. Min kompis och hennes lillasyster tävlade i KM-hoppningen idag! Jag hade med mig kameran ut, men lämnade den i biilen. Det är bara att inse att ridhusbilder blir kassa hur man än försöker, tills jag har skaffat mig ett bättre objektiv. Därför längtar jag till alla underbara utomhustävlingar i vår och sommar!

Det gick bra för min kompis i första rundan – Närmst idealtiden utav alla startande i klassen. Dock förstod varken jag eller mamma om idealtiden var 65 eller 56, men jag gissade på 56 eftersom min kompis slutade på 56,23 eller något liknande. Fast ryttaren efter fick tydligen ännu bättre tid, även om min huvudräkning och användning utav mobilens miniräknare sa att hon var längre ifrån tiden än min kompis. Knäppt och förvirrande! Får väl fråga kompisen hur det gick

Sen åkte mamma och jag hem – Vi frös och orkade inte titta på de ryttare som kom innan kompisens andra klass.

Sämre kunde det knappast gått!

Idag hoppade jag av skolbussen vid stallet klockan halv tre. Vädret har varit mulet och tråkigt med kall blåst hela dagen men som tur var regnade det inte när jag släpade på den tunga väskan med ridkläder uppför hela grusvägen.

Jag var ganka entusiastisk över idag, fredag, helg och ridning! Calle var också väldigt glad. Kanske för glad. Vi hade nämligen väldiga olika åsikter om vart vi skulle placera våran glädje.

Medans jag ansäg att en bra idé var att akritta runt i ridhuset i lugn och ro ett tag innan vi körde ett lyckat dressyrpass tyckte Calle att vi kunde gå direkt på en serie bocksprång och okontrollerad galopp längs hela ridhuset tillsammans med de två andra storhästarna, som tills jag kom, hade det lugnt och skön i ridhuset!
När jag hade bråkat på min ponny ett tag och äntligen fick honom att gå nästan lugnt i skritt på långa tyglar (!) var det någon som bestämde sig för att longera sin häst i paddocken utanför och en annan man som tänkte bygga en hoppbana i samma ridhus. Kul, tänkte Calle och överraskade mig med en serie bocksprång till och chanslösa jag flög av. Det var inget farligt dock och jag ställde mig genast upp med tyglarna i kvar i händerna, redo att sitta upp igen och bråka om det nu var så min häst ville ha det.
Men då jag började samla ihop tyglarna känner jag hur mitt lillfinger gör helt obeskrivligt ont. Jag måste ha stukat skiten när jag ramlade av och nu sitter jag här ned ett grönblått finger och är utan mobiltelefon. Måste ha tappat den i ridhuset.

Detta är ssjukt deprimerande. Att det ska gå skit varje gång jag är ensam! Det är inget fel på mitt själförtroende eller så och min inställning är inte alls ”nu kommer det gå dåligt jag kommer ramla av”. Tvärt om! Men så fort mamma är med och kollar går det superbra.

Ridskoleelev! Jag?

Mamma kom hem idag efter att ha varit i stallet och tagit in Calle som brukar få vara ledig på onsdagar. Skönt med tanke på det otroligt hemska vädret som har varit idag. Så äckligt mycket regn att man blir våt bara genom att öppna ett fönster! Varför man nu skulle få för sig att öppna ett fönster när det är typ minus 20 grader ute, men.

I alla fall, mamma sa att tränaren som jag har velat träna för ett tag, chefen på ridskolan, inte ville ta emot privatlektioner och var fullbokad på alla grupper. Men hon rekommenderade en kollega. Jag är lite tveksam eftersom jag känner den förstnämnda mest och vet de som tycker att hon är bra, medans jag inte vet någonting om nummer två. Förutom att mitt första intryck av henne inte är speciellt bra. Men, jag ska testa i alla fall!

Träning behöver jag även om jag är fördomsfull och 1) inte vill rida i en lektionsgrupp och 2) mycket hellre vill rida för en privat dressyrinstruktör.
Så jag ska bara tänka bort allt sånt, jag är ingen bortskämd snobb liksom. Även om det känns så ibland

Men nu blir det alltså en ridlektion på ARS nästa tisdag! På prov. Se om Calle kan sköta sig i en stor grupp eller om det blir panik av alltihop!

Måndag: Eller inte , för nu visade det sig att mamma inte har fått tag på instruktören, som vi anar är sjuk ändå eftersom hon inte hade några lektioner i söndags när vi letade efter henne. Men mamma har lovat att försöka ringa när klubben har kontorstid, vilket är en timma mitt på dagen och det brukar ändå inte vara någon där just då!
Men jag hoppas att hon får tag på någon så att jag i alla fall får rida nästa söndag.

Dessutom ska jag inte tävla dressyr den 5 december!

Calles öga!

Calle i hagen!

"Vad gör du?"

Nytt Stall Ny Box Nytt Ridhus!

Igår eftermiddags fick jag ett sms som berättade att det gamla ridskolestallet var klart och våra privatponnyer fick flytta ner! Så, vi åkte dit jag och mamma och började bära ner alla sakerna. Tyvärr är inte sadelkammaren där nere helt klar så vi måste bära omkring på våra saker >.<

Stora stallet

Förut stod han i detta stallet. Före att det blev ett stall (Sommaren 2009) har detta kallats för Lilla ridhuset. Det var en inte så fräsch och ganska instängd lokal med dåligt ljus och liten läktare där framridning/framhoppning brukade hållas.
Så fick styrelsen tillåtelse att riva bort all inredning för att bygga ett nytt stall! Den nya stallokalen var nu finare än något stall som jag har sett, trots att boxinredningen var lite tråkig. I och med det förra ridhuset så var stallet sjukt högt i tak, inget negativt alltså (!) och hela ”lokalen” blev ljusare och renare. Dessutom hade torvdammet svårare att lägga sig. Svalor flög hela tiden in och ut ur stallet och hjälpte till att hålla flugorna borta, så inga såna fanns det heller. Och så självklart – Den nybyggda känslan. Nybyggt är ju alltid bäst!
Och dessutom var stallgången bred och fin, boxarna anpassade för storhästar, med krubbor som öppnades och drogs ut ifrån utsidan av boxen, snygga vattenkoppar och en stor, ren spolspilta.
Stallet var dessutom uppdelat i två stallgångar om man säger så. Hela ridhuset blev avdelat på mitten liksom På den ena sidan står nu ridskolehästarna och på den andra har hittils alla privata stått, ponnyer som storhästar. Men nu kommer enbart storhästarna att få halva stallgången – Bakom spolspiltan (där Calle btw står och sticker ut huvudet) och bortåt. Resten kommer att tillhöra ridskolans ponnyer som flyttas upp ifrån lektionsstallet

Calles nya hem!

Det ”nya” stallet, det blir så svårt med ord nu. Vad är nytt och vad är gammalt lixom? >.< Aja, det stallet som Calle står i nu och kommer stå i framöver, var förut ett lektionsstall där både ridskolehästarna och ridskoleponnyerna stod. Men det bestämdes att taket var för lågt för att ha hästar i det stallet samt den nya lagen (eller är det ingen lag ännu?) om att spiltor inte är tillåtet. Så det var inte så mycket mera för ridskolan att göra än att bygga nytt.
Och även om jag utan tvekan kan tala om vilket stall jag tycker bäst om – det ovan – så är det inte så illa här nere heller. Visst, det är en bit att gå från sadelkammaren till stallet än så länge, taket är mycket lägre än det var där uppe, det är inte alls lika nybyggt och boxinredningen är begagnad, det kommer damma mycket mera om torven och ljuset är dåligt. Men sämre kunde det ju vara! Varför klaga lixom? Vi har fina boxar som gott och väl rymmer en ponny, man behöver inte stå på varandras fötter för att få plats, vi har nära till våra fina gräshagar (om än väldigt leriga) och vi har nära till höskullen!

Calle var dock väldigt tveksam till flytten. Och fånig som han har blivit nu efter sin långa vila, letar han hela tiden efter en anledning till att få busa och vara olydig. Självklart var ju det nya stallet en utav dessa anledningar. En god än också, tyckte calle! Han hoppade lite upp och ner och visade tydligt att han inte tänkte gå in i det fula lilla mörka hålet minsann, oh nej! Men det tog inte lång stund innan jag och hans skötare övertalade honom om att, Jo, visst, här går vi in. Får väl se hur det går idag när det är min lillasyrra på tolv år som ska ta in honom i det läskiga stallet… Jag har mina funderingar, menmen!

Fast jag tror att Callebebisen blev väldigt nöjd med en detalj i sin box! Vattenkopparna är inte installerade ännu, så det betyder att hästarna får dricka ur hink. Då slipper han bli rädd när vattnet låter som om det ska explodera, eller anfalla honom på något sätt. Och så får han i sig så mycket vatten som han vill ha utan att behöva vänta i hundra år. Och om Calle gillar vattenhink – Då gillar jag också vattenhinkar! Oavsett hur jobbit det är att bära en tung hink fram och tillbaka, särskilt eftersom jag inte har några muskler alls längre.
Jag vill rida igen!!!!!!!!!!!!

Det nya ridhuset!

Och fota! Om det är någon i närheten utav Alingsås, Herrljunga och Nääs, Kan även åka till Essungatrakterna, och ska tävla snart (hoppning eller dressyr kvittar) så får ni gärna skriva en kommentar till detta inlägget, glöm då inte att lämna epostadress så att jag kan svara, eller maila mig direkt; anna.thistla@gmail.com !

Och en sista bild på ridhuset Det är inte alls långt kvar tills det är helt klart! Och under Alingsås nästa hopptävling ska framhoppning samt framridning ske i detta stora 30 x 80 ridhus!