Mamma läste ett blogginlägg av bloggaren “I are Lisa” som hon tipsade mig om. Jag läste det på naturkunskapen i morse (vi hade lärarfri lektion och ingen viktig uppgift, så det var inte världens största katastrof) och jag höll med henne. Sen började jag tänka på hur det ser ut i mitt stall. Eller ja, jag är ju aldrig i stallet längre, men ni fattar.
Och för bara någon minut sedan så sa en idrottslärare “Idrotten är demokratisk.” Okej, det var ingen riktig idrottslärare. Det var den knubbiga idrottsläraren i filmen Ondskan som försökte peppa Eric till att simma för att vinna, även om han (för sitt eget bästa i det sociala sammanhanget) borde misslyckas med flit (onskan blir jag tvingad att se, vi ska skriva en psykologisk analys av den i skolan, annars skulle jag inte sett på den frivilligt, mer deprimerande film får man ju leta länge efter).
Med tanke inlägget som jag läste i förmiddags så fick det mig att skratta högt. “Idrotten är demokratisk.” Ja, visst, jag vet inte i vilken sport som han refererade till, men idrotten är verkligen inte demokratisk. Och kanske minst av alla ridsporten.
Stallen domineras av starka kvinnor. Starka hästtjejer som inte alla gånger är så trevliga. Såna som är vana vid att hävda sig mot envisa hundrakilosdjur och ibland glömmer att de handskas med sköra människor också. Tjejer som har kapaciteten att bli riktiga diktatorer.
Idrotten är väldigt odemokratisk, den som bestämmer är den som är bäst. Men det behöver inte vara bäst i den bemärkelsen att man har bäst hand med hästarna, utan vem som är rikast. Vem som har snyggast saker, vem som hörs mest, vem som är starkast. Visst, man kommer ingenstans i ett stall om man inte har goda kunskaper om hästar, men man kommer heller ingenstans om man bara är bra med hästar och inte kan slåss och höras mycket. Och man kan komma lång väg med att ha mycket dyrare utrustning och vara lite sämre på att rida än att inte ha någon utrustning alls.
Alla i stallet snackar skit, oavsett om det är dom små stereotypiska stalltjejerna eller de äldre som varit med längre. Alla vet vem som inte tar hand om sin häst, vem som har fått en duktig dyr häst fast hon inte kan rida, vem som slår sin häst, vem tävlingsäsongen har gått dåligt för och vem som gjorde vad. Och ridsporten är inte demokratisk.
